Terrordrabbade är en stark röst i politiken

Samma dag som Hamasledaren Ismail Haniya fick uppdraget att bilda en ny palestinsk regering intervjuade jag Geula Hershkovich i Jerusalem. Det var i februari förra året; solen värmde i det prydliga bostadsområdet och i trädgården där vi drack kaffe hade de första vårblommorna just slagit ut.

Trots idyllen och allt det vackra var det död och djup sorg som dominerade vårt möte. I intervjun berättade Geula Hershkovich hur dramatiska händelser för alltid förändrat hennes liv. Hur hennes man, när han var på väg till jobbet, dödades i ett attentat iscensatt av Hamas. Hur hennes son mördades tre månader senare när organisationen slog till ännu en gång.

I sin bottenlösa förtvivlan fick Geula Hershkovich hjälp via en humanitär organisation, specialiserad för att bistå personer som skadats i terrorattacker och deras anhöriga. I intervjun berättade hon att 2 400 israeliska familjer ingår i verksamheten som omfattar ekonomisk och juridisk assistans, men också samtalsterapi och hjälp i sorgearbete.

Människor som drabbats av palestinska terrordåd är sedan länge en väsentlig röst i den politiska debatten i Israel. Inför det senaste valet tävlade partierna om vem som har den tuffaste inställningen mot islamistiska Hamas.

Mellan åren 2000 och 2005 genomförde organisationen mer än 60 självmordsattacker mot Israel, över 300 civilpersoner dödades. Trots en period av relativt lugn, som inleddes för ett par år sedan, är bilden av Hamas för de flesta israeler fortfarande synonym med brutala attentat och mord.

Det är också i det perspektivet som FN, EU, USA och Ryssland hittills bedömt Hamas och dess företrädare. Rörelsen som är strängt religiös vill utrota den israeliska staten och har hittills vägrat att gå världssamfundet till mötes när det gäller att ge upp terrorn, acceptera ingångna fredsavtal och erkänna Israel.

Trots detta pågår nu en kampanj för att Hamas ska släppas in i det internationella umgänget och godkännas som förhandlingspart. Svenska Mellanösterndebattörer, som inte sällan anser sig sitta inne med lösningen på den israelisk-palestinska konflikten, har upptäckt ”moderata företrädare” i terroristorganisationen och pläderar för samtal och officiella kontakter.

Argumentet är att en majoritet av det palestinska folket, i ett demokratiskt och korrekt genomfört val, gett sitt stöd till Hamas och dess politiska program. Själva valsegern anses således ha större relevans än rörelsens ideologi och överordnas det faktum att självmordsattacker och mord på civila legitimeras i en kamp där målet är att utrota en nation.

Samtal och dialog är fundamentalt i politiska processer – men när grundläggande värderingar, humanitet och människovärde enbart blir en fråga om realpolitik finns det anledning att reagera. Eller är det så att de som nu förespråkar samtal med Hamas även kan tänka sig en dialog med folkvalda politiker som Jean Marie Le Pen, Jörg Haider, Pia Kjaersgaard?

En tid efter intervjun i Jerusalem såg jag Hamasledaren Ismail Haniya på tv. Ett självmordsattentat hade genomförts i Tel Aviv under den judiska påsken, och som så många gånger tidigare hade civila dödats och skadats. Inför tv-kamerorna försvarade den nytillträdde premiärministern attacken och talade om ”legitimt motstånd”.

Samtidigt höjdes beredskapen inom den humanitära organisation som hjälpte Geula Hershkovich – nya drabbade skulle snart höra av sig.