När Pascal Moulas hörde smällen i Stockholm i december och sprang han till Bryggargatan för att se vad som har hänt.
Foto: Tomas Oneborg.
Det är eftermiddag mitt i julshoppingen den 11 december i fjol. Pascal Moulas, en grek som kommit till Stockholm för att plugga psykologi, har precis varit inne på Clas Ohlson och kommer ut på Drottninggatan när han hör smällen. Människor rusar därifrån i panik, men efter fem eller sex sekunder springer han runt hörnet mot Bryggargatan för att se vad som hänt.
Gatan är rökfylld men han ser en man ligga på marken. Mannen drar efter andan och pulsen är svag. Pascal Moulas börjar ge honom hjärt- och lungräddning. Han försöker stoppa blödningen från magen men snart drar Taimour Abdulwahab sitt sista andetag och dör.
–Han förlorade så mycket blod. Det var hopplöst.
Först tror Pascal Moulas att det är en ”korvgubbe” som har exploderat. Men snart ser han den svartvita palestinasjalen. Och det stora såret på magen.
–Då förstod jag att det var en självmordsbombare, säger Pascal Moulas.
Sedan upptäcker han den röda skolväskan, mobiltelefonen och kablarna som ligger på marken. Och bombbältet. Även om han förstår att han är i fara tänker han inte på det då.
–Allt hände så plötsligt, jag fokuserade bara på att rädda honom. Jag förstod att det kunde vara hans sista sekunder. Jag ville visa att trots att han gjort något fel fanns det människor som skulle kunna förlåta honom.
Två månader senare är Pascal Moulas tillbaka på Bryggargatan. Ett trasigt skyltfönster är utbytt och stupröret är lagat. Inga spår efter den döda kroppen eller av bomberna. Men det är snö på marken precis som då. Och Pascal Moulas har på sig samma röda dunjacka.
Han tycker att det är okej att vara där igen.
–Jag förstår ju att samma sak inte kan hända på samma plats.
Men händelsen har satt djupa spår hos honom. Särskilt den första månaden var det svårt att sova. Då blev det i bästa fall två eller tre timmar per natt.
–Varje natt drömmer jag samma dröm. Att han fattar tag i mina axlar, tittar mig i ögonen och spränger oss tillsammans.
Och han är väldigt orolig för sin familj och sina vänner. I början ringde han dem fem eller sex gånger per dag.
Som tur var kom hans syster på besök för att fira jul dagen efter. Hon stannade kvar och stöttade honom i en månad. Han får också professionell hjälp av en psykoterapeut för sin posttraumatiska stress.
Pascal Moulas tycker inte om att åka tunnelbana längre. Eller att röra sig i folksamlingar. Han går runt på helspänn och är uppmärksam på paket och väskor som ser övergivna ut och på människor som beter sig konstigt.
–Jag har blivit väldigt misstänksam. Det tycker jag inte om. Jag fokuserar precis som andra på människor som ser ut att vara invandrare. Jag vill inte göra det, men så blir det. Och när jag ser någon i palestinasjal blir det som en röd flagga för mig.
Pascal Moulas ångrar inte vad han gjorde. Trots att de odetonerade bomberna hade kunnat explodera när han satt på knä lutad över självmordsbombaren.
–Jag tror att det lönar sig att riskera livet för en medmänniska. Det spelar ingen roll om man är terrorist eller präst. En människa är en människa. Men att ingen bomb exploderade är ju ett mirakel.
Skulle du vilja ändra på det som hände?
–Jag skulle vilja rädda honom för att ge honom en andra chans. Samtidigt önskar jag att jag inte var här när det hände. Det hade varit bättre att bara höra om det på radion.
