Tatiana Djoumbissie var fem år och gick i förskolan när det hände. En vän till familjen kokade jams i en gryta i köket. Tatiana var nyfiken och ville titta i grytan. Ett ögonblick senare hade hon tappat balansen och trillat ner med överkroppen i det brännheta vattnet.

- Jag kunde ha dött när jag såg henne. Jag ville bara dö, berättar mamman, Delphine Magafang.

Pappan sprang med dottern i famnen till det lokala sjukhuset. Där blev hon kvar i fyra år. Läkarna räddade hennes liv men saknade kunskap för att göra något åt brännskadorna som fick spontanläkas. Ansiktet var helt deformerat och under läkningstiden drogs underläppen ut och växte fast mot bröstbenet. Tatiana kunde varken blinka eller stänga munnen. Bålen och båda armarna var också svårt skadade. Ingen förstod hur hon överlevde olyckan.

Före olyckan var Tatiana en modig och framåt liten tjej.

- Av alla barnen var hon den mest begåvade, berättar Delphine.

Efter olyckan tvingades hon isolera sig. Människor stirrade och vissa, särskilt barn, blev skräckslagna när de såg henne.

Hon levde följdaktligen ett undanskymt liv tillsammans med mormor och syskon till den dag byn fick besök av ett gäng svenska läkarstuderande från Umeå. Ett kort möte som skulle förändra hennes liv.

Idag har det gått fem månader sedan Tatiana anlände till Umeå för att opereras. Hon har genomgått tre ingrepp med omfattande hudtransplantationer och har nu en haka, hals och underläpp. Tänderna är inte längre blottade men hon kan fortfarande inte stänga munnen. Ögonlocken har korrigerats så att hon nästan kan blunda. Armarna som delvis var sammanväxta med bålen har frigjorts. Med hjälp av en sjukgymnast har Tatiana tränat för att sträcka ut den förkortade muskulaturen.

Ingreppen har visat sig vara betydligt mer komplicerade än vad plastikirurgen Inger Mossberg först hade räknat med eftersom hon levt med brännskadorna så lång tid.

Tatiana Djoumbissie och hennes mamma Delphine hoppades på ett mirakel när hon kom till Sverige i oktober förra året men för Inger Mossberg handlade det i första hand om att återställa förlorade kroppsfunktioner.

- Jag har gjort så gott jag har kunnat för att hon ska kunna fungera och kunna försörja sig. Men det har varit mer komplicerat än jag trodde, berättar Inger Mossberg som är överläkare på plastikirurgen vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå. Hon har varit huvudansvarig för Tatianas vård.

- Ärrbildningen var omfattande. Läkningen hade inte skett på ett bra sätt, vilket gjort att vi bara delvis kunnat fullfölja vår ursprungliga plan, säger hon.

Inger Mossberg hade hoppats kunna göra flera ingrepp men det har fått skjutas på framtiden eftersom Tatiana drabbats av svåra infektioner i operationssåren.

När jag talar med Tatiana i telefon anar jag en viss besvikelse över resultatet.

- Jag mår bra och är tacksam för den hjälp jag fått. Jag kan blinka, röra armarna och vrida på huvudet men jag kan fortfarande inte stänga munnen, säger hon och tillägger att hon fortfarande lider av infektionerna som tycks mycket svårläkta.

Det är därför tveksamt att hon kan genomgå några ytterligare ingrepp innan hennes visum går ut i slutet på maj. Fram till dess handlar det om att läka operationssår och att fortsätta med sjukgymnastik.

När hon kommer tillbaka till hemlandet hoppas hon kunna börja skolan eller kanske hyra en privatlärare som kan lära henne läsa och skriva så hon kan försörja sig. Det har varit ett av de viktigaste skälen till behandlingarna.

Hade det inte varit för hennes medsyster, Léonie Dapi Nzefa, som är doktorand i folkhälsa i Umeå och kommer ifrån samma by som Tatiana, hade hon inte haft någon framtid.

Léonie var handledare för tre läkarstuderande från Umeå som hösten 2007 åkt till Kamerun i Västafrika för att göra ett grupparbete om hiv.

Av en tillfällighet träffade de Tatiana och blev djupt berörda av hennes öde. De åkte hem till Umeå för att samla in pengar till vård. Ett år senare, efter flera artiklar i bland annat Västerbottenskuriren, åkte Leoni och två journalister från VK tillbaka med 170 000 i kassan för att hämta henne och mamma Delphine.

Hennes öde har berört svenskarna. Sedan dess har över en miljon kronor samlats in, mer än de någonsin vågade hoppas på. De pengar som är kvar efter tre operationer, cirka en halv miljon kronor, ska gå till nya operationer och Tatianas framtida utbildning.

- Vad som fängslade oss var hennes styrka. Trots att hon var väldigt märkt av att ständigt vara uttittad är hon nyfiken, glad och intelligent, berättar Petra Andrée, en av de läkarstudenter som tillsammans med Helena Kolberg, drog igång insamlingen.

I samband med resan till Umeå i oktober, 2008, besökte SvD Tatanias by Bandia. Här, fyra timmars skakig bilresa från Kameruns huvudstad Yaoundé, bor hon på sin mormors gård. När de andra ungdomarna går till skolan på dagarna går Tatiana till jordbruket en timme bort. Där skördar hon frukt, rotfrukter och grönsaker, hackar och gödslar jorden. Och efter nio timmars arbete bär hon hem sin skörd.

Huset hon bor i är byggt av stora lerstenar i samma kopparröda färg som marken. Det finns ingen elektricitet och det saknas rinnande vatten.

I köket hänger rader av majskolvar som ska malas till majsmjöl på tork. Det är mörkt och sotigt. Här lagar Tatiana normalt mat ovanför elden varje dag. Ögonen rinner oavbrutet. Det var i ett sådant här kök, för tio år sedan, det hände.

Tatiana går helst inte ut - åtminstone inte långt. Men det värsta av allt, enligt henne själv, är att hon inte får gå i skolan.

Men, hemma på gården, bland människor som känner henne, trivs hon. Tatiana skrattar ofta, pratar och leker med sina syskon. Hon arbetar strävsamt och energiskt. Här finns inte ett spår av skyggheten som tar över bland främlingar.

Innan vi lämnar Bandja med Tatiana för att flyga till Umeå stannar vi till i Léonies hus. Det är många människor som springer ut och in i vardagsrummet och plötsligt kliver en flicka i treårsåldern in. Tatiana reagerar instinktivt genom att sätta upp handen för huvudet och skymma sitt ansikte. När flickan artigt sträcker fram handen för att hälsa stelnar Tatiana till. När hon ser hennes ansikte stapplar hon baklänges och börjar gråta.

Trots att Tatianas forna ansikte är nästan helt utplånat går det att skönja hennes olika sinnesstämningar.

För snart fem månader sedan kom Tatiana och hennes mamma Delphine fram till ett mörkt och kallt Umeå på kvällen. De frös och på nätterna sov de inledningsvis med kläderna på. De hade svårt att vänja sig vid kylan, liksom vid den svenska maten.

Och redan efter fyra dagar låg Tatiana på operationsbordet och den första operationen som tog nästan tio timmar. Sedan dess har Tatiana alltså gått igenom ytterligare två stora ingrepp. Och det sociala nätet växer undan för undan. Hon bor hos Léonie tillsammans med mamma Delphine. Numera är snön och kylan inget problem utan mer till glädje i form av till exempel kälkåkning.

Tatiana får nästan dagligen hjälp av sjukgymnaster för att träna upp sina muskler och öka rörligheten. I takt med att hon växer bör det göras ännu fler ingrepp. Men först ska hon hem till Kamerun och börja skolan. Det är hennes tur nu.

På tisdag fyller hon 15 och hon brinner av iver att få lära sig läsa.