–För att förstå mode och kläder måste man studera den kultur och det samhälle som de är en del av, säger Eva Andersson.

En viktig källa är testamenten som visar att kläderna inte bara var slit och släng som idag. De ärvdes av nästa generation och dessutom mellan könen. Män kunde testamentera sina plagg till kvinnor och kvinnor sina plagg till män. I ett testamente är kläderna inte alltid så väl beskrivna, men det går att se hur vanliga de var, och vilket material och vilken färg de hade. Dessutom är det kläder som har burits av någon i verkligheten.

Även gårdsinventarier och gamla köpehandlingar har uppgifter om medeltida kläder. Klädesplagg användes till exempel som betalning. När hustrun Aasta och hennes man sålde en halvpart av sin gård år 1470 var betalningen tre kor, en gryta för 4,5 mark, en kopparkittel för 2,5 mark, 1172 pund korn och råg samt en kjortel för 8 mark.

Medan de skriftliga källorna är konkreta men inte så illustrativa, visar den medeltida bildkonsten hur plaggen såg ut. Men konstnären kan ha idealiserat och schematiserat klädesplaggen, och i-bokverk och kyrkomålningar är bildframställningarna ganska stiliserade. Det viktiga är att de ger information om hela dräkten, inte bara ett enskilt plagg.

Bäst information ger förstås de bevarade plaggen. Från medeltiden finns Bockstensmannens enkla vardagsdräkt från mitten av 1300-talet och drottning Margaretas gyllene kjortel från början av 1400-talet. Dit hör även kläderna som bevarats i den stränga kylan i Herjolfsnes på Grönland.

Klart är dock att modeväxlingar fanns.

–På medeltiden växlade modet ungefär vart tionde år, och vad som var modernt gick i cykler. Ibland skulle plaggen sitta åt, ibland skulle de hänga lösa. De kunde vara korta, och sedan blev det modernt med långa igen, sammanfattar Eva Andersson.

Även modefärgerna varierade. Brunt förekom ofta på 1200-talet, blått var den vanligaste färgen till slutet av 1300-talet och svart var mode på 1400-talet. Rött i sin tur var som mest uppskattat mellan åren 1340 och 1389.

Däremot var plaggen för det mesta gjorda i likartade material. Ylle från Flandern, Tyskland och dåvarande Nederländerna var populärt och de rika använde främst kläde och valkat och ruggat ylle. Pälsverk av ekorre och hermelin var för de välbeställda, medan de fattigare fick nöja sig med vadmal och enklare skinn som får.

Hur gick man då vanligtvis klädd? Män och kvinnor hade väldigt lika kläder, och ibland är det svårt att skilja en man och kvinna åt på avbildningarna. Under tygmängderna fanns dock en viss skillnad. Män hade brokor, ett slags underkläder som med tiden krympte till kalsonger. Kvinnor däremot hade inga underbyxor alls, utan de långa kjolarna fick värma så gott det gick. Det ansågs oanständigt med byxor för kvinnor eftersom det var ett manligt plagg. Först på 1800-talet fick damerna börja värma sina ädlare delar, men då med en öppning i-grenen.

Även strumporna var olika för män och kvinnor. Män hade långa hosor som fästes i bältet. Och när överplagget kortades och stussen hotade att bli bar hängde hosorna med uppåt. Med tiden blev alltihop byxor, på 1400-talet ett slags kalasbyxor. De medeltida strumporna för kvinnor brukade dock inte nå längre än till knäet, där de fästes med band. Kjorteln eller klänningen täckte ju resten.

Direkt mot kroppen bar både män och kvinnor en särk eller skjorta, och över detta en kjortel – ett slags storskjorta som kunde vara allt från fotsid till knäkort. Var det kallt kunde man sedan klä på sig ytterligare en kjortel, kallad för surkot, eller ett slags överkjortel. Ytterst bar man sedan en mantel, eller som mot slutet av medeltiden, en rock.

Skillnaderna mellan män och kvinnor skylldes på Guds ordning och markerades med huvudbonaden. De vuxna bar hatt, hätta, huvudduk eller mössa, där huvudduken på en kvinnas huvud markerade att hon var gift. Männen i-sin tur hade mössa som bars ute och inne eller täckte huvudet, kind och hals med en struthätta. Det var en huvudbonad som med sin strutliknande svans även tillhandahöll halsduk. De extrema modena stod de unga för, och då som nu var det gärna snäva och korta plagg. Då som nu var klädedräkten en spegling av tiden.