Vi har en jämställdhetsminister som inte är feminist. Och inte vill diskutera könsskillnader. Som när hon i Halal-tv får frågan ”Vad tycker du är manligt och kvinnligt?” svarar: ”Skillnaden mellan manligt och kvinnligt, det kan jag inte… jag förstår inte riktigt frågan.”

Nu förstår jag i rättvisans namn vad hon menar. Att man inte ska definieras utifrån kön utan ut­ifrån den person man är. Att man som den individ man är har rätt till samma förutsättningar och möjligheter som alla andra. Jag håller med. Men hallå! Dream on. Vi lever här och nu, och här och nu är könet det första du lägger märke till när du möter en annan människa. Och beroende på vilket kön personen har lägger du genast, omedvetet och medvetet, till en massa värderingar. Höga klackar uppfattas olika beroende på om det är en man eller kvinna som bär dem. Precis som elva månaders föräldraledighet mottas olika av arbetsgivaren beroende på om det gäller mamman eller pappan.

Apropå det är vår jämställdhets­minister, som annars gärna lyfter fram just individens rätt och ansvar, emot individualiserad föräldraförsäkring. Hon sätter istället hoppet till att regeringens jämställdhetsbonus och avdrag för hushållsnära tjänster ska hyfsa till statistiken för pappaledig­heten. Och visst, om så där 50 år kanske vi i nu­varande takt börjar närma oss något jämställt.

Jämställdhetsministern är också emot kvotering till bolagsstyrelser. Trots att det faktiskt har visat sig vara en framkomlig väg i Norge. Där infördes för två år sedan en lag som säger att vart­dera könet ska vara represen­terat till minst 40 procent i de större bolagens styrelser – ett mål som snart är uppnått. ”Historiskt sett har vi många bevis på att det inte behövs kvotering för att lösa problem och förändra strukturer”, skrev jämställdhetsministern i en debattartikel och pekade på att till exempel präst- och juristyrkena idag är kvinno­dominerade. Jämställdhetsministern är en tål­modig kvinna. Och närsynt?

För längre ner i karriärhierarkin, på våra högskolor där andelen kvinnor är 60 procent, kvoteras män in på löpande band. 7397 män har kvoterats in till olika linjer de senaste åren på bekostnad av kvinnliga sökanden med samma betyg. Det kan tyckas som ödets ironi att när kvotering för en gångs skull slår igenom stort är det huvudsakligen kvinnor som drabbas. För på de höga posterna ute i arbetslivet, där männen är i majoritet, är ju kvotering inte att tänka på. Åtminstone inte så länge Nyamko Sabuni är jämställdhetsminister.

Själv har jag ingenting emot kvotering till vissa positioner. Jag kan absolut se poängen med att ge underrepresenterade grupper, som unga, kvinnor och invandrare, en skjuts på vägen – både i rätt­visans namn och för att öka mångfalden på toppen. Aspekter som jag är rätt säker på att många som är emot kvotering i teorin ändå tar hänsyn till i praktiken, som till exempel jämställdhetsministerns chef Fredrik Reinfeldt när han tillsatte sin rege­ring. Och med det sagt slår mig en helt vansinnig tanke: Tänk om Nyamko Sabuni själv är inkvoterad?