Den låg inkilad under traven med juldukar som sällan åker fram: pappas tygnäsduk. Den svagt blå med rutor i starkare nyans, mer som sommarhimlen kunde se ut mellan björkarna över hans vedbod. Från början sex likadana, placerade i byrån som skulle rensas ut de där heta juliveckorna 1999 när pappa var död och huset stod övergivet på sin gräsmatta.
Soffor och äggkoppar, dragspel och kostymer; allt gick vi igenom, slängde eller gav bort. En stor del bestämde vi oss för att spara. En sen kväll hade jag kommit just till byrån, näsdukarna. Tänkte att de där var väl ingenting att ta hand om men såg plötsligt … hur de följt mig genom livet. Precis som Herta Müller kunde berätta i sin formidabla Nobelföreläsning (som också publicerades här i SvD förra veckan).
Jag hade ingen mamma som likt Herta Müllers varje morgon frågade: HAR DU EN NÄSDUK. Men jag hade en mormor som varje ledig stund, så kändes det åtminstone, satte sig i gungstolen med en vit bomullsfyrkant och ett rosa garnnystan, virkade sen vesslesnabbt en vacker rosa kant längs ena sidan, vände på fyrkanten, fortsatte på nästa. Bet belåtet av garnet när näsduken var färdigvirkad, strök med narig hand över det mjuka tyget, ojade sig upp ur gungstolen och hämtade nästa.
Det fanns en vardagsmormor och en söndagsmormor. Den vardagliga hade bråttomhänder och bråttomben, hade aldrig tid att sitta ner, rykte upp en näsduk från förklädesfickan för att putsa glasögonen eller torka ett barnbarn om nosen. Söndagsmormor hade finklänning och en näsduk inkilad i vänster ärm, lätt att ta fram för livets allehanda behov och fadäser. Som när man behövde torka av en fläck eller cykelsadel, putsa upp en kaffesked, vinka farväl.
Mormors näsdukar, de som tvättats så mjuka att de svalkade som siden, bar med sig en lätt doft av lavendel. Därför är min barndoms mest snoriga och skrubbsåriga minnen också blomdoftande, åtminstone om mormor fanns i närheten. Mamma avskydde handarbete, ägde ingen virknål. Tålmodigt slet vi ut näsdukshögen vi fick av mormor varje jul. Sedan gick vi över till papper.
Pappa måste ha tagit egna initiativ, efter att han blev änkling. För plötsligt fanns det tygnäsdukar i hans byrålådor igen. Eller också hade de alltid legat där, ingen hade bara tagit fram dem. Nu hade de en funktion. Inte dög papper för den sorg som vällde fram hos honom som efter alla tvåsamma år blivit änkling. Ensam med katten och oron, värken och vinternätterna. Ensam med alla praktiska bestyr som en obegriplig tvättmaskin och ett strykjärn som sprutade ånga.
Ändå höll han fast vid sina näsdukar i tyg. Lärde sig att tvätta dem och stryka dem släta som granithällarna ner mot havet. Snöt sig sen så det dånade i huset. Eller torkade av tv-rutan så han bättre såg det han inte hade lust att se.
En sparade jag, som pappatrygghet in i framtiden. Jag tar aldrig fram den vid förkylning eller akuta putsbehov. Det räcker att veta att den finns. En näsduk som, vilket nu bekräftats på nobelprisnivå, är så oändligt mycket mer än – en ynka näsduk.
