Förlåt! Låt mig inledningsvis be ursäkt för bilden ovan. Ska man vara med i tidningen är en rakning det minsta man kan begära. Jag borde ha valt något annat än en övergiven motorväg och förortsbetong som bakgrund. Något som framställde mig mer som en storstadsmänniska med fingret på pulsen. Jag borde ha tagit på mig något mer elegant. Men det var brådis. Ungarna skulle hämtas på dagis så jag och fotografen gick ut här utanför tog bilden – tjoff, tjoff.

Till er vita, bilåkande och grillälskande män som under de åtta år jag har skrivit denna kolumn kontaktat mig för att påtala bristerna i mina texter. Jag kommer noga att överväga era rekommendationer: Könsbyte, alternativt en flytt till Nordkorea. Vissa av er upplever att jag ”svikit mitt folk”. Jag är ledsen att ni känner er kränkta som människor, men tror att det rör sig om ett missförstånd. Vi tillhör inte samma folk, ni och jag. Till dig som skrev att jag skulle passa mig, så ingen olycka råkade drabba mig och min familj. Tack, för att du engagerar dig i min personliga säkerhet. Till dig som kallade mig ”dummerjöns”. Förlåt.

Under åren som gått har vi förfärats av iskylan i ett samhälle som tycks ha övergivit principen om människors lika värde

Till Moderaternas pr-människa vill jag rikta en särskild ursäkt. Du ville få in en rättelse i tidningen för att jag råkat kalla uppgifter i regeringspartiets program för lögner. Förlåt för den uteblivna korrigeringen. Men förlåt mig också för att jag ställde den dumma frågan om du ville stryka några meningar i texten, alltså utöva det som brukar kallas censur. Du svarade att det vore bra om budskapet i min text kunde ”korrigeras på något sätt”. Då skickade jag ytterligare en fråga. Jag undrade om ni i regeringspartiet ville kontrolläsa mina alster i fortsättningen så att inga olyckliga felskrivningar råkade hamna i tidningen. Då gav du mig svaret att ”det vore både en bra och dålig idé”. Dålig? Vad skulle kunna vara dåligt med ett sådant arrangemang? Som jag skrev i mitt följande mejl: Har inte medborgarna rätt till korrekt information? Jag undrade därefter om ni inför framtiden hade några trevliga uppslag på ämnen till mina kolumner. Jag tänkte mig något i stil med ”Marknadsstalinism, det bästa av två världar”. Du svarade inte. Du kanske förstod att jag retades. Förlåt, det är omoget att retas. Och fler kolumner blir det ju inte. Det här är den sista.

Därför vill jag nu avslutningsvis vända mig till alla er andra. Tack för att ni har delat mina texter, tack för era mejl och brev. Förlåt om jag inte har svarat, men det har varit så mycket. Ni har ju varit med mig under de mest omtumlande åren av mitt liv. Jag förlorade någon som stod mig nära. Jag har blivit pappa. I någon bemärkelse har jag väl blivit vuxen. Inte bara jag har förändrats. Under åren som gått har vi förfärats av iskylan i ett samhälle som tycks ha övergivit principen om människors lika värde. Häpet har vi sett hur det som en gång var vårt stulits ifrån oss av tandblekta stekare. Hur de snuskigt rika har blivit snuskigt mycket rikare. Hur konturerna av något misstänkt likt en polisstat börjat torna upp sig omkring oss. De vid makten kommer att försöka övertyga dig om att det är för din egen säkerhet, att det lurar många faror i mörkret. De kommer att säga åt dig att dina drömmar om en annan värld är orealistiska. Lyssna inte. För du ska inte säga förlåt. Du ska säga ifrån!