Helt i enlighet med vårt etnicitetsfixerade tidevarv hade reklamarna upptäckt ett alldeles nytt kundsegment: Invandrare!
Kompisen och jag sneglade på varandra över bordet. Efter ett decennium av vänskap hade hon full koll på den inre kris tanken på Projekt Mångfald utlöst hos mig. Och nu gick den medföljande kollegan, projektledare för Projekt Mångfald, loss och anförtrodde oss sin egen bristande koll på allt vad ”invandrare” och ”andra kulturer” heter.
”…och det är så bra att jag har dig, som kan hjälpa mig och förklarar saker”, kvittrade hon med en öm blick mot mig vän. ”Jag kunde ju till exempel inte skillnaden på Iran och Irak tills du lärde mig”. Vännen log ansträngt mot kollegan. För mig återstod bara att låta krisen bubbla upp till ytan.
”Det är inte okej att inte veta skillnaden på Iran och Irak. Det är varje vuxen människas ansvar att kunna det.”
Ridå.
Ponera att min vän inte funnits på reklambyrån för att informera om Iran–Irak. Vart hade Projekt Mångfalds projektledare vänt sig då? Till chefen? Wikipedia? Utrikespolitiska institutet? Låt oss åtminstone hoppas att hon inte använt SVT:s dramaserie Åkalla som källa. Serien, vars sista avsnitt sändes i söndags, utspelar sig i ett fiktivt miljonprogramsområde och handlar om hedersvåld. Precis som recensenter och filmfolk påtalat radar serien upp stereotypa, platta karaktärer där flera av de svartmuskiga männen inte gör annat än att häva ur sig krav på blodshämnd och allmänt kvinnoförakt med hänvisning till islam.
Det hela garneras med besvärande faktafel och otydligheter. Som att huvudrollen är tjej men har ett killnamn, Peyman. Att familjen ”kommit från byn i Irak” och föräldrarna studerat i hemlandets huvudstad Teheran. I Irak. Nej, vänta, Iran var det, ja. Eller? Inte ens skådespelarna lär ha fått svar på frågan under inspelningen.
Programmakarna försvarar sig med att serien är ”en saga”. Till P 1 Morgon säger Åkallas projektledare att schablonerna ”förhöjer vissa saker för att konflikterna ska bli tydliga”. Men det är väl ändå nyanserad kunskap, inte fler schabloner, vi behöver för att hantera våld med ”heder” som motiv? Och att försöka dribbla bort faktafel genom att ropa ”konstnärlig frihet” är inte bara pinsamt. Här tappar SVT dessutom en viktig chans att vara leverantör av berättelser som skapar gemensamma referenser, får människor – inklusive reklamare – att förstå lite mer om varandra och kanske lära sig något nytt. SVT som det initierade kittet i ett segregerat samhälle.
Att satsa på röster och historier från ett Sverige som inte är Svensson, Svensson ingår i public service-uppdraget. Men när resultatet blir Åkalla, eller för den delen Halal-tv, är det alldeles uppenbart att i tv-husets, liksom i många andra mediehus, segregerade världar finns viss välvilja, men också en aningslöshet som inte förmår filtrera bort simpla och verklighetsfrämmande föreställningar om Invandraren.
Undrar bara hur man kommer åt den skriande kompetensbristen inom maktskiktet som avgör hur, av och om vem historierna berättas.
