Reportern Yasmine el Rafie har wallraffat som taxiåkandet turist.
”Hello, I would like to go to Sheraton hotel, please.” Chauffören, en friåkare, längst fram i taxikön på Klarabergsviadukten ser inte så entusiastisk ut när Svenska Dagbladets reporter släpar fram sin resväska mot bilen. ”Det är väldigt nära, ta bara trapporna där”, svarar han på engelska och pekar.
Snabbt dyker en annan förare upp. ”Jag kan köra dig dit”, säger han. Resan till hotellet femhundra meter bort går via en rejäl omväg förbi Åhléns, Sergels torg, Hamngatan, Gallerian och Vattugatan innan turen är slut. ”100 crowns, please.”
SvD har under tre dagar, under förespegling att vara en engelsktalande turist som just anlänt till Stockholm, åkt från området kring Centralstationen till Sheraton för att kolla hur en vilsen turist blir behandlad.
Slutsatsen är att det är lätt att få betala mycket. Det är inte dyrt i antal kronor, eftersom sträckan är kort, men det skiljer dubbelt så mycket mellan högsta och lägsta kostnad. Och av sju chaufförer väljer tre en annan väg än den kortaste vägen och snurrar
runt i stan med tickande taxameter.
På hotellet Sheraton avråder personalen numera turister från att ta de bilar som står utanför hotellet. Det har hänt att turister blivit skinnade på över tusen kronor för en resa från Arlanda.
Men att köra omvägar för att kunna debitera maximalt är olagligt. Thomas Winskog, förbundsdirektör i Svenska taxiförbundet som representerar de större bolagen, ser det som ett problem att somliga chaufförer tar ut så mycket men är maktlös.
De bolag och chaufförer som väljer att ta ut en hög kilometertaxa gör det däremot helt lagligt.
- Du får ta ut vilket pris du vill så länge du anger det på prisinformationen men det vet ju inte den stackars turisten, säger Thomas Winskog.
Lagens enda krav på åkarna är att priserna anges på ett gult klistermärke på bilen så pass tydligt att det kan läsas på två meters håll. Men tabellen är formulerad så att många varken förstår eller kontrollerar den innan de sätter sig i bilen, trots att det som i SvD:s granskning kan skilja mellan 299 och
600 kronor i timtaxa.
- Du går ju inte in i en modebutik och säger bara att ”den där tar jag”. Jag lovar att du tittar på prislappen först. Tyvärr gör folk inte det när de åker taxi, konstaterar Thomas Winskog.
- Men vi har gett upp, det går inte att komma åt dem som tar ut väldigt höga priser, säger han. Vi prövade det här i en rättegång i Malmö men fick stryk av tingsrätten. Så länge man anger prisinformationen får man ju göra det här.
När SvD senare ringer upp den dyraste föraren i testet försvarar han att han körde omvägen med att han ville ”undvika köer”.
Så du tycker inte att hundra kronor är ett överpris för sträckan?
- Nej det tycker jag verkligen inte, säger han.
Kontrollmyndigheten för taxibranschen är Länsstyrelsen. Där betraktar man den otydliga prisinformationen som ett problem:
- Vi och Vägverket hade velat ha det tydligare så det går att begripa vad det handlar om men Konkurrensverkets regler sätter stopp, säger Rolf Björklund, som leder Länsstyrelsens insats mot taxifusket.
I SvD:s
undersökning är det friåkare som är dyrast. Det är inte så konstigt, de kör oftare utan en kund i baksätet för att de inte får sina körningar via växel. Enligt åkare som SvD intervjuat för de seriösa bland dem en ojämn kamp mot de oseriösa.
Tre av förarna i testet ville inte köra den korta sträckan till hotellet. En orsak är att de inte vill förlora sin plats i taxikön utanför Centralstationen. En av dem, från Taxi Kurir, utbrister irriterat: ”This is a waste of my time” och lastar ut väskan igen.
Längre bak i köerna är det lättare att hitta någon som vill köra ”turisten” den korta sträckan - utan att upplysa att det är nära dit. Priset blir 70 kronor.
