67-åriga Agneta Christoffersson kan inte ens vara med när barnbarnet tar studenten.

Tusentals svenskar söker sig utomlands för att behandlas för svettningar. När landstinget säger nej till patienter på grund av kostnadsskäl blir det istället Försäkringskassan som får betala. Samtidigt slängs läkemedel för miljontals kronor hemma på klinikerna.

Svettas gör vi alla, men när det övergår till ett handikapp har det ett sjukdomsnamn: hyperhidros.

Tillståndet drabbar cirka tre procent av befolkningen och kan vara ärftligt. När receptfria läkemedel inte fungerar är en effektiv behandling att injicera botulinumtoxin, botox, i svettkörtlarna.

Men alla landsting erbjuder inte behandlingen, som måste upprepas med jämna mellanrum. I Stockholm har man begränsat sig till behandlingar mot handsvett eftersom man anser att det är mest handikappande.

Det finns helt enkelt inte pengar till alla menar Henrik Almkvist, chefläkare på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm.

– Vi hade ett avtal med Svettmottagningen på Sophiahemmet men det blev ekonomiskt ohållbart. Det kostade mer än 30 miljoner mer än vi hade tänkt oss, säger han.

Att bekosta behandlingen själv kan kosta flera tusen kronor per gång. Många patienter åker därför till kliniker i Köpenhamn och Oslo.

– Där betalar man en vanlig patientavgift på 350 kronor, säger Carl Swartling, överläkare på Svettmottagningen vid Sophiahemmet i Stockholm, som varje år tar emot omkring 5 000 hyperhidrospatienter. Hälften slussar de vidare till utländska mottagningar.

Orsaken till att det blir så billigt för patienten är det EU-direktiv som ger en patient rätt till sjukvård i andra EES-länder. Ansökan om ersättning skickas till Försäkringskassan – som kan ge avslag - men som enligt Swartling sällan får rätt när patienten överklagar.

– Lagen är så tydlig. Det är ingen bra sjukvård på ett sätt, fantastiskt på ett annat. Det här är den riktiga vårdgarantin, säger han.

Men Carl Swartling på Sophiahemmet anser att politikerna inte har förstått hur besvärlig sjukdomen kan vara.

– Det här är ett handikapp som gör att folk väljer att kanske inte att skaffa barn, inte gå till skolan eller gå vidare i karriären.

Dessutom blir kostnaderna för miljön och slängda läkemedel stora när man är tvungen att avvisa patienter, menar Johan Rosengren, läkare på Svettmottagningen.

– Tidigare kunde flera patienter dela på samma läkemedelsförpackning, nu tvingas vi skriva ut en för varje. Bara under maj månad har vi kasserat läkemedel för 350 000 kronor. Utsläppen på grund av utlandsresorna under samma period har varit cirka 33 ton koldioxid.

Niklas Dernebo, jurist på Försäkringskassan, förklarar att situationen med patienter som åker utomlands för att få vård inte är unik för hyperhidros.

– Inom vissa landsting har man valt att inte erbjuda behandling av viss sjukdom, och det är klart att man kan spekulera över anledningen till det. Som det ser ut nu hamnar kostnaden på Försäkringskassan, säger han.

Men att det skulle vara ett strategiskt beslut av landstingen att inte erbjuda vård kallar Henrik Almkvist för ”främmande”.

– Landstinget skickar inte patienter utomlands för att slippa kostnaderna.

I en promemoria från Socialdepartementet föreslås dock att kostnadsansvaret för utlandsvård ska överföras till landstingen från och med oktober 2013.

– Landstinget får då ett helhetsansvar för den vård en boende i landstinget kan erbjudas, säger Niklas Dernebo.

Om inget till görs tror Carl Swartling att den här typen av nödlösningar där staten i stället för landstinget får stå för kostnaderna kommer bli vanligare.

– Att lagen i mindre omfattning har utnyttjas av många patienter är inte så nytt, men att man får flytta en hel patientgrupp är trendsättande.