Debattartikeln i Aftonbladet, där Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson pekar ut islam som ”det värsta hotet mot Sverige sedan andra världskriget”, har gett upphov till en rasande debatt om Sverigedemokraternas undertäckta främlingsfientlighet.

Efter att flera medier – däribland Svenska Dagbladet – synat de faktauppgifter Jimmie Åkesson presenterar och visat på grova faktafel, går nu Sverigedemokraterna ut med de källor som legat till grund för partiets påståenden om islam och muslimer.

Punkt för punkt radas påståendena upp med källhänvisningar. Att exempelvis ”en relativt stor andel av Europas muslimer hyser fundamentalistiska uppfattningar” bygger till största delen på en undersökning gjord 1997 av Wilhelm Heitmeyer, Joachim Müller och Helmut Schröder.

Undersökningen visar bland annat att ”36 procent kunde tänka sig att utöva våld mot otrogna om det var till fördel för islam”.

– Det är ju en undersökning som omfattar ungefär 1 200 turkättade ungdomar i en delstat i Tyskland. Det är bara inte möjligt att utifrån den undersökningen generalisera när det gäller hela Tyskland eller Europa. Det är att gå för långt, säger Göran Leth, universitetslektor och expert på källkritik, till SvD.se.

– Och sätter man den här forskningen i ett större sammanhang så är den något som går väldigt mycket emot det de försöker säga genom att citera undersökningen. Den här undersökningen, tillsammans med en avhandling gjord av Halit Öztürk, visar tvärtom att den här typen av radikal islamism snarare är en försvarsreaktion på ett främlingsfientligt samhälle och att det är det omgivande samhället som tvingar in ungdomarna i en sådan situation, tillägger han.

Göran Leth har bland annat skrivit boken Källkritik för internet (2000) tillsammans med forskarkollegan Torsten Thurén och flertalet skrifter om källkritik.

Han sågar Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas sätt att hantera källor på samtliga punkter.

– De har en tendens som de följer, de har bestämt sig för hur de ska tolka saker. Det är ett klassiskt exempel på en förrädisk argumentation, att man har argument som man inte talar om exakt vad de handlar om utan låter ana att det här ska man bli upprörd över när man faktiskt kan tolka alla uppgifter i totalt motsatt riktning, säger han.

Han får medhåll av Rolf Torstendahl, professor emeritus i historia vid Uppsala universitet, som bland annat skrivt boken Introduktion till historieforskning (1966), en doktorsavhandling om källkritik och vetenskapssyn i svensk historisk forskning och ett flertal artiklar om källkritik i svenska och internationella tidsskrifter, däribland artikeln Källkritik, metod och vetenskap i Historisk tidskrift (2005).

Han menar att det finns tre utgångspunkter vid användande av källor: Alla påståenden måste granskas till ursprung och innebörd, statistiska jämförelsetal måste gälla precis samma sak, annars blir alla slutsatser fel, samt att urvalet av påståenden avgör vilka slutsatser man drar eller som läsaren lockas att dra.

– SD har samlat ett material utifrån en mycket tendentiös princip. Olika informationer från olika håll och med olika värde har ställts samman till en förledande berättelse i Jimmie Åkessons debattartikel. Materialet i sig visar inte det som han gör gällande eller – oftast – antyder, att Sverige islamiseras och de ”infödda” svenskarna åsidosätts. Framför allt är materialet talande genom sitt urval, allt det andra som man borde jämföra med finns inte omnämnt, säger han till SvD.se.

Att konstnärer i Sverige hotats till döden – där Lars Vilks och Louiza Darabi är de enda exemplen – läggs fram av Sverigedemokraterna som ett bevis på en radikaliseringsprocess bland muslimer i Sverige är exempel på partiets tendentiösa urval, menar Rolf Torstendahl.

– Exemplen är, såvitt inte alla inblandade konspirerat, korrekt återgivna. Men urvalet är gjort för att frammana en bild. Ett mycket stort antal andra dödshot har funnits under de senaste fyra åren, som inte haft ett dugg med muslimer att göra, säger han.

Även Helena Giertta, chefredaktör och ansvarig utgivare för facktidningen Journalisten, dömer ut Sverigedemokraternas påståenden som bevis på extremt bristande källkritik.

– De blandar fakta med tyckande och lösryckta citat. Det gör artikeln väldigt oärlig. Det som kallas källor och stöd för påståendena är inte det man brukar mena med källor, eftersom man ska försöka hitta olika fristående källor. Man ska aktivt söka motbevisa sin egen tes, säger hon till SvD.se.

Och fortsätter:

– Det som visas väldigt tydligt är att partiet inte varit intresserat av att ta reda på hur det faktiskt ser ut, utan man har valt att ensidigt ta fram det som stödjer en uppfattning. Och det är inte så man ska använda källor. Det svenska uttrycket ”som fan läser bibeln” passar bra in här. Om man gör på det här sättet kan man bevisa i princip vad som helst.