Med bara ett hundra dagar kvar märker man en lätt skräckblandad förtjusning över den kraftansträngning som nu väntar den svenska regeringen. Uppgiften att nästa halvår leda EU uppfyller ministrar och tjänstemän, alla med höga ambitioner och påtaglig oro för den okända och förbisedda detalj som kan punktera den minutiösa planeringen. In i det sista undviker regeringen att offentligt slå fast sina viktigaste prioriteringar. Erfarenheterna från Frankrikes och Tjeckiens ordförandeskap har lärt svenskarna att i oroliga kristider bestäms dagordningen av akuta oförutsedda händelser. Dessutom kompliceras det svenska halvåret av att EU som organisation ömsar skinn, med ett nytt EU-parlament, en ny EU-kommission och kanske ett nytt EU-fördrag, om irländarna i höst röstar ja till Lissabonfördraget.
Förväntningarna är ändå redan höga på det svenska ledarskapet. Politiker som Carl Bildt och Cecilia Malmström möts sedan många år inom EU med respekt för sin kompetens. Anders Borg har efterhand imponerat i finansministerkretsen men är ännu så länge okänd för mina kollegor i presskåren. Jag gissar att många journalister blir helt konfysa när de möter en finansminister med hästsvans och ring i örat som briljerar med långa teknokratiska föreläsningar, ibland som svar på frågor som aldrig ställts. Eftersom det blir Borgs uppgift att under hösten lösa en rad tunga och komplicerade frågor kan han bli en svårhanterlig massmedial överraskning i EU. I synnerhet som han snarast verkar bli intellektuellt stimulerad av alla de problem som genereras av den globala krisen.
Det svenska ordförandeskapets verkligt okända storhet heter Fredrik Reinfeldt. Blir han den Moses som leder Europa genom den ekonomiska ökenvandringen? Har han en inre kompass för sin hållning till det europeiska projektet? Har han klart för sig en färdriktning som leder ut ur krisen? Eller blir det bara en rundgång? Förmår han hålla ihop karavanen? Förmår han ta kommandot? Eller följer han bara med strömmen? Spänningen stiger och frågorna hopar sig.
Under nästa halvår utsätts Fredrik Reinfeldt för en hårdhänt stresstest. Så som EU utvecklats faller nämligen allt mer av ansvaret på stats- och regeringscheferna och statsministerns kansli blir oundvikligen det svenska ordförandeskapets strategiska centrum. Under den förra svenska ordförandeperioden (2001) satt Göran Perssons mycket erfarne statssekreterare Lars Danielsson där och skötte maskineriet. Nu faller den uppgiften på Reinfeldts ganska nye statssekreterare och hittills oprövade Gustav Lind. Han kan få det rejält hett om öronen under hösten.
Det svenska ordförandeskapet infaller under en tid då det finns anledning att ställa den grundläggande frågan om EU:s nuvarande organisation är tillräckligt solid för att hantera den skenande ekonomiska krisen. Orkar den tygla de krafter som återfaller i nationell egoism och protektionism? Vad vill och kan det svenska ordförandeskapet göra för att förstärka sammanhållningen i gemenskapen?
