FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 var en av de högst prioriterade frågorna för den svenska regeringen under halvåret som EU-ordförande. Att ro iland de snåriga förhandlingarna om ett nytt klimatavtal var chansen att göra ett historiskt avtryck.

Utgångsläget var gott. Sverige har ett stabilt rykte som ambitiöst med klimatåtgärder och utvecklingsländernas vän. Och EU är en brobyggare mellan rika och fattiga länder, som inte drar sig för att kritisera USA när så krävs.Ambassadrapporter som gjorts tillgängliga via Wikileaks, och som SvD har läst, visar att Fredrik Reinfeldt, miljöminister Andreas Carlgren och näringsminister Maud Olofsson hade täta kontakter med USA:s ambassad i Stockholm inför klimatmötet i Köpenhamn.

Efter en rad förtroliga samtal var den amerikanska ambassadören övertygad om att Sverige var en partner att räkna med i förhandlingarna. I mars 2009 rekommenderade ambassadens högste politiske tjänsteman Robert Silverman i en rapport till Washington ”att engagera svenskarna och få dem med på våra mål för klimatsamtalen innan de blir EU-ordförande”.

En källa med insyn i svenska regeringens förberedelser konstaterar att det inte förekom några motsvarande förberedelser för att samarbeta med viktiga utvecklingsländer. Men det hade varit en vettig prioritering med tanke på att Kina har stort inflytande över dem, säger källan.

Den uppfattningen delas av förre KD-politikern Anders Wijkman som varit engagerad i och följt internationell klimatpolitik under decennier.

– Utvecklingsländerna hade förväntat sig mer av Sverige som ordförandeland i nord-sydfrågan. Sverige håller på att tappa den roll som man tidigare har haft, säger han.

När regeringen Reinfeldt kom till makten 2006 stod USA sedan flera år i klimatförhandlingarnas skamvrå på grund av George W Bushs vägran att acceptera Kyotoprotokollet. Det bekymrade dåvarande ambassadören i Stockholm, Michael Wood, men Wikileaksrapporterna avslöjar att han trodde att den nya svenska regeringen kunde ändra på den negativa bilden av USA:s klimatpolitik.

Flera möten senare kan han redan 2007 rapportera till Washington, efter att ha träffat statsminister Fredrik Reinfeldt, att ”Sverige kommer att göra allt för att se till att USA, såväl som Kina, Indien och andra stora utsläppare från tredje världen lyfts in i klimatförhandlingarna”.

Den frågan är helt avgörande för USA. Kina omfattas inte av Kyotoprotokollet trots sina snabbt stigande utsläpp. Så länge Kina inte accepterar ett bindande avtal om minskade utsläpp kommer inte USA heller att göra det.

Ett knappt år senare kan Michael Wood sätta rubriken: ”Sverige samtycker till att utvecklingsländerna också måste göra åtaganden” i en rapport till Washington. Det var efter ett möte med Reinfeldts statssekreterare Nicola Clase i mars där hon betonade att åtaganden från utvecklingsländerna är ett måste i ett klimatavtal. Reinfeldt skulle ta upp frågan vid kommande EU-toppmöte och även med Kinas president och premiärminister vid ett besök i april, sade Nicola Clase till Wood.

Under 2009 blir ambassadrapporterna hem till USA om möten med den svenska regeringen allt fler. De berättar att näringsminister Maud Olofsson kommer att trycka hårt på ambitiösa mål om utsläppsminskningar fram till år 2020. Det är en alldeles för snäv tidshorisont för amerikanerna – ”men hennes pragmatiska hållning och önskan att arbeta nära oss indikerar en massa utrymme för kompromisser” konstateras i samband med att Maud Olofsson ska resa till Washington.

Ambassaden i Stockholm rekommenderar presidentens stab att Olofsson får träffa USA:s nya energiminister Steven Chu och president Obamas klimat- och energisamordnare Carol Browner, vilket också blir fallet.

Några månader senare kommer årtalet 2020 upp igen. Reinfeldts klimatrådgivare Lars-Erik Liljelund håller med om att år 2020 ligger för nära i tiden i ett kommande avtal. Även Andreas Carlgren tar senare under hösten upp 2020 som ett problem, och föreslår olika lösningar där 2030 kan diskuteras samtidigt som målet att den globala medeltemperaturen inte får öka mer än två grader kan klaras.

Carlgren föreslår att svenska och amerikanska experter ska jobba ihop om den vetenskapliga grunden för dessa minskningsperioder ”så att den politiska trovärdigheten kan bekräftas av experter”.

Och redan tre månader före klimatkonferensen kom miljöminister Carlgren och ambassadens högste politiske tjänsteman Robert Silverman överens om att spela ner förväntningarna på resultatet. President Obamas klimatlagstiftning hade stött på patrull i kongressen. Därmed skulle USA inte kunna acceptera något bindande klimatavtal.

Det är inte enbart god stämning mellan Sverige och USA. Vid tre tillfällen under hösten kritiserar ambassadör Barzun Andreas Carlgren för att offentligt ha sagt att USA måste göra mer för att minska sina utsläpp.

Men Köpenhamnskonferensen havererade tidigt. Utvecklingsländerna och Kina vägrade släppa Kyotoprotokollet för att i stället förhandla om ett nytt avtal som omfattar alla länder, enligt EU:s och USA:s linje. Med kniven mot strupen tvingades EU och USA lyfta in diskussioner om Kyoto igen. Mötet slutade i kaos.

– Med facit i hand gav både EU och Sverige för stark prioritet åt det amerikanska kortet. Andra regioner kom i andra hand. Att få med USA är viktigt, men vi borde alla – både regeringar i EU och miljöorganisationer – ha insett hur svårt det är. Det krävs 67 senatorer för att godkänna ett internationellt avtal och förutsättningarna för det är mycket små, säger Anders Wijkman.