Den svenska regeringens hållning till Europa har blivit ett allt märkligare mysterium. En grundfråga inställer sig: Vill regeringen egentligen lämna EU?

Den gamla ambitionen att närma sig Europas inre kärna har offentligt övergivits även i retoriken, men i vilken riktning rege-ringen orienterar sig efter den abdikationen är höljt i dunkel. I både smått och stort utmärker sig regeringen mest genom ett nonchalant ointresse. Det visade sig senast vid oförmågan att i tid utnämna en ny domare vid EU-domstolen i Luxemburg.

Regeringen visar samma genuina ointresse för den intensiva framtidsdiskussion som pågår i Europa. I den mån Fredrik Reinfeldt och Anders Borg uttalar sig uttrycker de mest den stor- svenska attityd som traditionellt är en blandning av hybris och hjälplöshet.

Den europeiska krisen har utlöst centrifugala krafter som på ett bestående sätt ser ut att bli bestämmande för hur Europa gestaltas. Det förefaller fåfängt att hoppas på att Europa efter krisen skulle återgå till något slags normalitet, till ett status quo ante. Det förefaller vara det mest orealistiska av alla olika scenarier.

Vad som än händer så blir det europeiska samarbetet aldrig som det var när finanskrisen bröt ut för fyra år sedan. Europa befinner sig under denna höst 2012 vid en brytpunkt. De sakfrågor som under de närmaste veckorna dominerar dagordningen katalyserar konfrontationer och det mest sannolika resultatet blir fördjupade klyftor i ett EU som sönder-faller i skilda grupperingar.

Sedan en månad cirkulerar en rad idéer och förslag som i huvudsak går ut på att de 17 länderna i eurogruppen organiserar sig allt starkare som en egen politisk konstellation inom – eller kanske i nödfall utanför – EU. Det väcker farhågor om ett långsiktigt sönderfall av EU som ekonomisk gemenskap. Fragmenteringen av den gemensamma marknaden har redan börjat.

Det tydligaste och mest aktuella exemplet på den svenska blandningen av hybris och hjälplöshet visar sig i hållningen till förslaget om en bankunion, med en överstatlig finanstillsyn som ett första steg. Det kommer upp för diskussion på toppmötet nästa vecka. Formellt sett berör det bara länderna i eurogruppen, men i reali- teten får Sverige utomordentligt svårt att helt stå vid sidan av. Reinfeldt och Borg må hota med veto, men det är ett tomt hot som inte hindrar att en grupp av länder på något sätt förverkligar förslaget.

Regeringens hållning påminner om den brittiska. Har möjligen Storbritanniens premiärminister David Cameron blivit Fredrik Reinfeldts europeiska ledfyr? Skulle även Reinfeldt vilja omförhandla Sveriges grundläggande anslutningsvillkor till EU? Ser han liksom Cameron EU-samarbetet som en självbetjäningsbutik där man skulle kunna välja och vraka mellan olika optioner? Vill även Reinfeldt hålla en ny folkomröstning om EU-medlemskapet?

Om David Cameron är den svenska regeringens vägvisare så håller den på att fjärma sig från Europa. Men vart vill den i så fall ta vägen?