GLOBEN/HAMBURG/LONDON Söndagen den 27 november, klockan kvart över tio på förmiddagen, kommer Rolf-Göran Bengtsson in bakvägen i Globens stallingång. Bakom honom surrar en av SVT:s kameror och ytterligare en kamera blixtrar vid hans sida. Inne i stallet väntar ett ännu större pressuppbåd.

– Det är kungen, sen är det Roffe, säger en förbipasserande kvinna och skrattar.

Skådespelet i Globen hör inte till vanligheterna inom svensk ridsport. Rolf-Göran Bengtsson, som kommer direkt från Arlanda, ler ansträngt och verkar något besvärad över uppståndelsen. Men stegen ut på arenan ska bli en ännu större upplevelse. Alla hoppryttarna rör sig fokuserat inne på banan mellan hindrena, utan hästar, för att memorera vägar och avstånd innan tävlingen.

Malin Baryard-Johnsson har tidigare varit den svenska hästvärldens mest publika stjärna men när Rolf-Göran Bengtsson kliver in jublar publikhavet som aldrig förr. Det har han inte väntat sig. Ovationerna tilltar. Rolf-Göran Bengtsson kan inte riktigt hålla sig och med ett förvånat skratt vinkar han till publiken.

– Det var något alldeles speciellt, säger Rolf-Göran Bengtsson ett par veckor senare när SvD träffar honom på hans hästgård i Breitenburg, drygt en halvtimme från Hamburgs flygplats. Den gången, på Stockholm International Horse Show, red han en felfri första omgång, men hästen rev i omhoppningen. Dagen dessförinnan hade han med en fjärde plats ridit in en miljon kronor i Global Champions Tour-finalen i Abu Dhabi. Och just nu leder Rolf-Göran Bengtsson hästhoppningens världscup sammanlagt.

Det är en kall decemberdag och årets första snö har precis landat i Nordtyskland. Gården är anspråkslös, befriad från all stjärnglans men med en tydlig industriprägel. Utanför stallet går hästar på löpande band, bokstavligt talat. På ett riktigt löpband står hästen och trampar för sig själv. Jag, som besökt en hel del stall under drygt 15 egna tävlingsår, har aldrig sett det tidigare. Men det ska tydligen vara bra och stärkande för hästarna.

Samtidigt går ett annat gäng hästar i en så kallad skrittmaskin, som påminner om ett slags förstorad svängdörr. Inne i ridhuset råder full aktivitet, sex hästar tränas samtidigt av personalen. Och det är hög ruljans, ständigt en häst på väg in och en annan på väg ut.

Klockan är runt elva och Rolf-Göran Bengtsson är mitt uppe i sitt förmiddagspass. Han har hunnit hoppträna tre hästar och har två kvar. Till skillnad från en del andra svenska hoppstjärnor har han en prydlig ridstil. Och mycket riktigt ska det under intervjun också visa sig att han i yngre dagar tävlade en del i dressyr.

Själva stallet är inte heller någonting som sticker ut, förutom att det råder ett högre tempo än i de flesta andra stall. En yngre tjej i 20-årsåldern står och mockar och två andra anställda förbereder hästar för ridning. Samtidigt springer en liten hund omkring i stallgången och verkar vilja hälsa på alla samtidigt.

Mitt i stallet står en stor korg med varierat julgodis placerat till personalen. I stall Bengtsson & Kristoffersen, som det heter, har man lärt sig vad som går hem hos de flesta stallmänniskor.

En normal arbetsdag börjar klockan åtta de dagar Rolf-Göran Bengtsson är hemma i stallet. Men ungefär där upphör alla likheter med vad som kan betraktas som ett vanligt arbetsliv. Rolf-Göran Bengtsson är ständigt i väg på – eller i förberedelser inför – olika resor med hästarna. Han ägnar uppskattningsvis 95 procent av sin vakna tid åt hästrelaterade uppgifter. Han har knappt några bekanta utanför hästvärlden. Han läser inte gärna böcker eller tidningar, och är ingen tv-människa heller för den delen. Men även om det är få förunnat att kunna livnära sig på sitt intresse finns det baksidor.

– Visst är det jobbigt och vill man ha ett normalt familjeliv är det väldigt, väldigt svårt att kombinera, säger den 49-årige skåningen, som flyttade från Sverige 1997 för att jobba med hästar utomlands.

Flyttlasset gick först till Holland och 2003 vidare till Tyskland. Och där har han stannat. Under det senaste året har han och någon av de fem tävlingshästarna bland annat besökt Rio de Janeiro, Dubai, Rotterdam, Paris, Barcelona, London och Madrid. Listan på internationella tävlingsplatser kan göras ännu mycket längre.

Hopphästarnas liv med Rolf-Göran Bengtsson här i Tyskland är påtagligt annorlunda jämfört med det liv min egen fullblodsarab lever – ensam i en rymlig hingsthage på den lilla familjegården, med utsikt över stona i hagen mitt emot. Och han transporteras högst 20 mil under en tävlingssäsong.

– Det är ju inte så att jag tävlar i nästa grannby och kan köra hem på kvällen. Utan det är för det mesta längre bort och då blir jag borta hela helger, säger Rolf-Göran Bengtsson. När andra människor har ledigt då jobbar vi. Jag blir snart knappt inbjuden till vänners födelsedagskalas längre för folk vet att man ändå inte kommer.

Vi sitter på hans kontor, med utsikt över ridhuset. I köket står verksamhetens ekonomiansvarige och dricker kaffe. Vänd mot henne frågar Rolf-Göran Bengtsson hur många resdagar han har.

– Ungefär 250 resdagar per år, svarar hon på danska, och tillägger snabbt: I år är det nog mer än så.

Men det är det värt, konstaterar Rolf-Göran Bengtsson försiktigt. Och hans hästar gillar reslivet.

– De tycker om det. Vi märker när vi lastar hästarna att de gärna vill med. De går gärna på lastbilen och man märker på tävling att de gillar det livet, och de blir väldigt väl ompysslade.

Många hästar älskar tävlingar, väl medvetna om vikten av att visa sin bästa sida och tillfredsställelsen av att befinna sig i strålkastarljuset. Det är åtminstone den känslan jag själv många gånger upplevt med min egen häst. Några av Rolf-Göran Bengtssons hästar har samma drag, berättar han.

– På en del av mina märker jag det med, att några är mer tävlingsindivider. Och några växer med uppgiften och man känner på banan hur de kommer i tävlingshumör och vill lite till.

Rolf-Göran Bengtsson började rida tidigt som barn hemma i Skåne. Han minns inte exakt första gången han satt på en häst, men tror att han var omkring fyra år när pappa slängde upp honom på någon av familjens hästar barbacka på väg in från hagen.

– Det fanns hela tiden hästar hemma på gården. Min pappa var ryttare, fast på lantlig nivå, han höll på med fälttävlan och hoppning.

Tidigt köpte pappa Bengtsson en första häst, en Shetlandsponny, till Rolf-Göran och hans tre år yngre syster.

– Det var ett litet föl och när den var ungefär tre år hjälpte vi till och red in den själva. Sedan blev ponnyerna som jag red större och större. När jag var elva år började jag rida stor häst.

Det vill säga, hästar som är över 148,1 cm i mankhöjd.

I början av 1990-talet vann Bengtsson sitt första mästerskap. Och i sommar har han chans att ta hem hoppningen vid sommar-OS i London – som första svensk hittills.

– Det är nästa stora, stora mål. På vägen dit har vi några delmål. Världscupfinalen i april bland annat. Jag tror det är bra för vår nation att vara med på de tävlingarna.

När det gäller OS tar han inte ut något i förskott.

– Det är svårt. Vi vet hur lätt det är att få fyra fel (en rivning) eller åtta fel (två). Det behöver ju inte betyda att hästen är dålig, eller dåligt förberedd. Utan vi ska ha lagom mängd tur i det tävlingsmomentet, sedan måste allt dit fram fungera. Allt ska klaffa.

Höjdpunkten bland årets resultat är EM-guldet i Madrid i somras. En av de tyngsta medaljerna i svensk ridsport någonsin, som han tog med hästen Ninja La Silla. Hans egen bedömning är att säsongens prestationer blir svåra att överträffa.

Därför tror han också att chansen är stor att få SvD:s prestigefulla Bragdguld, som tillkännages samtidigt som vårt besök. Men det blir simmerskan Therese Alshammar som belönas.

– Det var ju faktiskt lite snöpligt, säger han när han smält besvikelsen.

Men på Idrottsgalan nästa måndag kan han få utmärkelsen som ”Årets manlige idrottare” i Sverige eller röstas fram till Jerringpriset.

– Det är kul när man blir respekterad på det sättet. De resultat jag presterat senaste tiden har gjort att medier har bevakat ridsporten mycket mer.

Frågan är vad stillsamme Rolf-Göran Bengtsson, som annars mest vill fokusera på hästarna, tycker om all uppmärksamhet.

– När jag först blev konfronterad med den var det lite halvjobbigt. Nu har jag vant mig och kan tackla det. Det är ju lite nytt för oss inom hästsporten.

I Globen var det imponerande att se hur Rolf-Göran Bengtsson hanterade uppståndelsen. Vi är nog annars många tävlingsryttare som det knappt går att prata med precis före start, och Rolf-Göran håller delvis med.

Även om Rolf-Göran Bengtsson inte stormtrivs i det mediala rampljuset, känner han ett ansvar för ridsporten – Sveriges näst största ungdomsidrott efter fotbollen. Han nämner vännen och lagkamraten Malin Baryard-Johnsson som ett bra exempel på någon, kanske den enda, som har lyckats förvalta uppmärksamheten på ett bra sätt.

Till skillnad från Baryard-Johnsson, som har bolagsjätten H&M i ryggen, har Rolf-Göran Bengtsson inga sponsorer. Istället är det den mexikanska affärsmannen Alfonso Romo som finansierar verksamheten, och som får del av prispengarna samt reklam för sitt stuteri Hipico La Silla.

– Han avlar och hans mål är att själv kunna producera de stora hästarna som ska gå de högsta klasserna. Sedan behöver han någon som gör det jobbet. Så vi bygger upp hästar på det viset. Någon blir såld på vägen men många behåller vi här.

Det är få aktiva som tjänar pengar på ridsporten. Inte minst på grund av alla kostnader, särskilt för den som rider flera hästar i världsklass. Det behövs hästbussar för att transportera hästarna, personal, ridhus, utebana, ett helt stall och, det kanske viktigaste av allt – de bästa hästarna.

– Det är så mycket som behövs för att man ska kunna utöva den här sporten på högsta nivå. Så det är klart det kostar, säger Bengtsson.

Han slår också fast att det idag är möjligt att leva på ridsporten. Det finns ansenliga prispengar i de högsta klasserna. Rolf-Göran Bengtssons miljonvinst i Abu Dhabi är ett av de senaste tillskotten och han tror att utvecklingen fortsätter.

– Jag tror att det ena ger det andra. Flera sponsorer har fått upp intresset för sporten.

Rolf-Göran Bengtsson lyfter gärna fram hästarnas betydelse i sin egen framgångssaga. Han nämner två av sina många tävlingshästar som han har en extra stark relation till: Ninja La Silla och Casall La Silla.

– De märker om jag är på dåligt humör. Det kan påverka dem. Är jag inte på bästa humör blir de också lite spända.

Medan många tror att det bara är ett redskap, ser han alla sina hästar som individer och han kan prata länge om varje hästs egenskaper.

– De är ju våra verktyg för att utöva vår sport. Men de kan må dåligt några dagar i veckan och inte alltid vara på topp. Och sådant måste man känna av. Det är viktigt att se dem som individer och inte bara kör ”det är en häst”, för det funkar inte. Olika hästar behöver olika förberedelser.

Är någon häst extra känslig?

– Ja, Ninja. Det får inte vara för mycket stress. Han måste få sin lilla tid annars blir han hetsig och stark och då hoppar han inte så bra.

Samtidigt tror han att det finns andra i hästbranschen som bara ser hästen som ett verktyg för att nå målet.

– Det finns säkert de som inte ser dem som individer utan bara som en häst. Men att kunna känna om hästen är på bra humör och i gott skick tror jag är något av det viktigaste för att nå framgång.

Men att han är en riktig tävlingsmänniska råder inga tvivel om.

Och någon särskilt bra förlorare är han inte heller, medger han.

– Man måste nog vara lite dålig förlorare, annars kan man inte vinna.

Onsdagen den 8 augusti vid halv fem-tiden i Greenwich Park i London är ett bra tillfälle att bevisa det.

När årets första världsrankning presenterades i fredags var Rolf-Göran Bengtsson historisk svensk världsetta.

– Det betyder jättemycket. Att någon gång får vara nummer ett har varit en dröm, kons-taterar Bengtsson.