Ska vi slå oss själva för det svenska bröstet, och det ska man ju i sådana här tävlingar, kan man i princip hävda att Arash-låten Always är ett svenskt bidrag, det är ju framfört, koreograferat och komponerat av svenskar. Fast då måste man förstås bortse från den lilla försmädliga detaljen att bidraget tävlar för Azerbadjan och att duettpartnern AySel kommer därifrån.

I grumlig nationalistisk anda kan man också framhålla att Finlands E-Type-bidrag, i första semin, har två svenskar i kompositörsteamet, Annie Kratz-Gutå (som också är med och sjunger) och Ari Lehtonen.

Om den andra semifinalen i stort, själva tävlingen alltså, kan man upprepa det som sades om den första semin i tisdags. Det om att Natalya Vodyanova och Andrey Malakhov är sjukt skrikiga och virriga - programledarna som Gud glömde, enligt SVT-kommentatorn Edward af Sillén – och att ljudet var platt.

Som tur var hade man skaffat fram bättre ljudtekniker till denna gång, vilket gjorde att det lät betydligt bättre. Vad ryssarna och EBU (det stöttande European Brodcasting Union) lagt sin rekordbudget på kan man dock fortfarande undra. Med tanke på all falsksång har den inte använts till att hyra in behjälpliga sångpedagoger i alla fall.

Den ryska statens officiella öppningsnummer drev med schablonbilder av Ryssland på ett trist tingelingigt sätt med kosacker och dansande björnar medan den överlägsna mellanakten tog upp nationella särdrag genom exempel på folkdanser från olika länder. Lämpligt med tanke på danskonstens starka ställning i Ryssland. Att SVT-kommentatorn Edward af Sillén tyckte det var trist hade vi inte behövt få reda på.

Det riktiga underhållningsvärdet låg som alltid i de olika bidragen. Bästa framträdandet gjordes förstås av allas älskling, det glada charmtrollet Alexander Rybak från Minsk, som tävlar för Norge och som borde vinna hela rasket på lördag. Bra ifrån sig gjorde även Kroatiens olivoljiga romantiker och vår egen Arash och hans azerbadjanska kollega. Bland de bidrag som växte i direksändning kan man plocka ut Greklands strandraggare Sakis Rouvas, Moldaviens folkloristiska Nelly Ciobanu och gothtjejerna från Estland.

Framträdanden med mer eller mindre hög kalkonfaktor fanns förstås, det gör det alltid, fast inga kunde överträffa The Toppers från Nederländerna och deras fredshymn (som märkligt nog inte gick vidare). Det är redan en kitschig ESC-klassiker som diskuteras, analyseras och dyrkas av hängivna ESC-fans.