Sociologiprofessor Lars Tornstam var övertygad om att känslan av ensamhet hade tilltagit i samhället sedan han gjorde sin förra undersökning 1985. Han tänkte på alla eländesbeskrivningar om isolerade äldre, tilltagande stress och psykisk ohälsa.

– Men nej. Då var det 49 procent av den vuxna befolkningen som kände ensamhet ofta eller ibland, mot 42 procent när vi ställde samma frågor i fjol, säger han.

Enkätundersökningen har besvarats av 1 742 personer i åldrarna 25 till 79 år. Kvinnor känner sig något mer ensamma än män och yngre mer än äldre.

– I 30-årsåldern känner människor sig som mest ensamma. Kanske är det då man förväntas ha bildat par, gift sig och fått barn. Håller man inte den tidtabellen kan det nog föda en känsla av utanförskap.

För upplevelsen av ensamhet är ofta kombinerad med andra känslor och den mixen skiljer sig åt mellan könen, konstaterar Elin Östberg, en av de tre studenter vid sociologiska institutionen som gjort delarbetet inom studien.

Kvinnor under 50 år lade in nedvärdering, självömkan, utanförskap och ren desperation i sin känsla av ensamhet. Det gjorde inte männen över 50 år. De kände sig istället skamsna och längtade efter en speciell person.

När människor fick pricka för tänkbara orsaker till sin ensamhet, framkom vissa åldersskillnader, enligt studenten Mina Rydells analys. Yngre menade att de var ensamma för att de var avvikande, utanför, ointressanta och saknade vänner. Äldre uppgav att de saknade närrelationer och transportmedel att ta sig ut.

Många tar till knep för att bryta ensamhetskänslan. Det allra vanligaste, som varannan person angav, var att titta på tv.

– Men de noterar samtidigt att det inte hjälper. Det bästa är om man ringer eller besöker någon, det använder sig främst kvinnor av, säger Lars Tornstam, som är helt klar med rapporten först senare i år.