I nattens mörker kommer det över en sjö i Värmland två män i en kanot från norska sidan av sjön. De två männen är inte norrmän eller svenskar – utan danskar. Det svenska mottagandet blir inte vad de hade väntat sig – en vilsekommen älg attackerar dem i skogen. Och nu kommer de fram till ”flygfältet” – en bergsknalle som röjts från träd och buskar, ett så kallat skogsflygstråk. Det är en primitiv start- och landningsbana med grus, fyrahundra meter lång. För att ett litet plan ska kunna komma ner har man röjt en tjugo meter bred gata i skogen. Banan stiger brant för att ett plan ska hinna bromsa in. Det går alltså bara att landa åt ett håll och starta åt det andra.

Danskarna är andfådda och tidspressade. De måste vara på mötesplatsen inom de fem minuter det är avtalat. Det finns en alternativ tid senare – men missar de den blir det inget nytt försök.

Denna gång kom de fram i tid, och snart hörs motorljud i beckmörkret. Flygplanet syns inte, det har positionsljusen släckta. Mannen som leder markpersonalen (med täcknamnet Jan Danielsson) tänder en ficklampa – andra landningsljus används.

Men natten är klar och piloten är skicklig, han hittar ner vägledd av den enda ficklampan, landar, bromsar in så gruset dammar, vänder planet och tar ombord de två passagerarna – som senare byter plan och smugglas in i Danmark med båt från Höganäs.

–Det var en typisk operation, berättar Jan med engelskt uttal på sista ordet.

Flygenheten kunde också snabbt och diskret lyfta ut viktiga svenskar ur landet till Nato-länderna.

Att hålla Flygenhet 66 hemlig var något man ägnade stor omsorg åt. När enheten ibland lånade ett militärt fält för att öva på var enhetens personal klädd i flygvapenoveraller med gradbeteckningar för att smälta in i miljön. Men ibland blev det ändå problem.

–Vi opererade under täcknamn. Men vi hade också id-kort från Försvarsstaben i våra vanliga namn. Det hände några gånger när vi övade på militärt område att någon nitisk person hittade oss och ville gripa oss. Då lämnade vi fram ett id-kort och gjorde klart att om vakthavande befäl var rädd om sin karriär gjorde han bäst i att ringa det telefonnummer som stod på id-kortet. De ringde och det fungerade, minns Jan Danielsson.

Utanför militärt område gällde andra regler. Särskilt i Värmland brukade detektiven allmänheten ringa polisen och larma om mystiska flygplan. Då fanns ett diskret skydd som sköttes av Säpo.

–Ibland när vi var ute på konstiga fält i skogen kom det fram en polisbil och undrade. Då klev det fram en kille ur buskarna som antagligen var från Säpo, iklädd trenchcoat och slokhatt, och visade upp ett id-kort och då körde polisbilen! Så det var under god kontroll. Det här skötte någon någonstans i Försvarsstaben gentemot Säpo som var tvungna att finnas till hands.

Detta är ju ändå Sverige där alla ska lämna kontrolluppgift eller självdeklaration, hur går det ihop med en topphemlig verksamhet? Jan Danielsson berättar att ersättning fick personalen av sin uppdragsgivare staten, men då sades Skatteverket redan ha fått sin andel. Betalningen skedde i kontanter, i sedelbuntar som förvarades i ett kassaskåp – någonstans.

Men flygningen innebar faror och risker – man genomförde sina uppdrag enligt order, även under mycket svåra förhållanden.

–Inte en enda gång bangade vi ur. Det var inget av våra uppdrag som vi inte klarade av – jag var ibland chockad över vad vi klarade av vädermässigt och på annat sätt, säger Jan Danielsson.