”Minst 1000 skadade”, ”Sporadisk skottlossning runtom i Tchads huvudstad”. Igår kom nya dramatiska nyhetstelegram från Afrikas inre.

Stridslarmet i Tchad kontrasterar mot lugnet på Livgardet i Kungsängen med temperatur strax över nollpunkten. Här gjorde den svenska truppen igår de sista förberedelserna och kontrollerna inför avfärden till det oroliga Tchad där temperaturer på plus 50 väntar.

EU beslutade visserligen igår att avvakta ett par dagar med att ge marschorder. Men unionens fredsstyrka EUFOR ska verkligen sättas in som beslutat, uppger diplomatiska källor i Bryssel för SvD.

Nu står det även klart att det svenska bidraget får en nyckelroll.

–Vi kommer att vara styrkans brandkårsstyrka, Quick Reaction Force, säger chefen för den svenska Tchadstyrkan överstelöjtnant Peder Ohlsson.

Amfibiestyrkan, eller ”the Swedish Marines”, som de kallas inofficiellt, ska kunna rycka ut med några minuters varsel.

–Hamnar någon annan del av styrkan i en knivig situation – då flyger man ut oss med helikoptrar eller också rullar vi ut i våra vagnar. Vår uppgift är att genom vår blotta närvaro skapa stabilitet och säkerhet i området för hjälporganisationer och FN. Men utsätts vi för eldöverfall, då besvarar vi ­elden enligt givna regler. Då övergår vårt skyddsuppdrag till en stridsuppgift, klargör ­Peder Ohlsson.

Sverige ska dessutom svara för skyddet av vissa av EUFORS förband (force protection). Det gäller både kring EUFORS högkvarter i huvudstaden Ndjamena och runt högkvarteret i Abéché, centralorten i östra Tchad.

Abéché ligger fågelvägen 60 mil öster om huvudstaden, närmare gränsen till Darfurregionen, flyktinglägren och Sudan. I värsta fall kan det ta fyra-fem dagar med bil mellan Ndjamena och Abéché.

Utöver kompaniets egna 42 terrängbilar och 17 pansar­terrängbilar ska det använda helikoptrar från Frankrike och ­Rumänien. Helikoptrarna svarar också för evakuering av skadade till två fältsjukhus.

Hotet mot EUFOR är olika rebeller med olika dagordning – några vill störta Tchads president, andra är rövarband som överfaller hjälporganisationer för att komma över mat och drivmedel. Striderna i Ndjamena har inte avskräckt någon enda av dem vi träffar.

–Jag tänker mest på mina anhöriga. Jag vill inte att de ska känna sig illa till mods när de hör nyheterna, säger löjtnant Jenny Svensson, chef för försörjningstroppen och med tidigare erfarenhet från Kosovo. För henne är den största utmaningen att få fram vatten – varje soldat behöver 10 liter per dag, enbart för matlagning och dryck. Med sig från Sverige har man ransoner av mat och vatten för 30 dygn.

–Med språng! lyder kommandot på Livgardet. En grupp soldater sätter raskt upp granatkastare för att slå tillbaka ett angrepp. Soldaterna är trötta på att vänta. De har sedan ett år ingått i internationella amfibiestyrkan. Under hösten har de omskolats från strid i kust, delta och flodområden. Nu ska den väl sammansvetsade truppen klara av uppdrag i städer, på savann och i öknen.

–Det är kart att det finns en risk. Men det är något vi är fullt beredda på, svarar Robin Rybo, 22-årig sergeant från Göteborg.

– Det är pålitliga kamrater allihop, annars skulle jag inte vara här. Det är frustrerande att inte kunna vara på plats – nu när vi skulle behövas därnere och göra en insats för mänskligheten, ­säger sergeant Mikael Persson, 23 år, från Karlskrona.