”Jag har förberett en lista på personer som bör kontaktas om något skulle hända er”.

Den palestinska journalistkollegan tog emot vid gränsposteringen Eretz i den norra delen av Gazaremsan. Det var i januari 2006 och tillsammans med SVT-fotografen Håkan Claesson hade jag kommit till Gaza för att rapportera om den pågående valkampanjen.

”Situationen är instabil”, förklarade vår lokale medhjälpare. ”Flera utländska journalister har blivit kidnappade, för alla eventualiteter skulle jag vilja ha telefonnumren till era anhöriga och den svenska ambassaden”.

Situationen i Gaza var inte ”instabil”, den var katastrofal. Uppgivenhet, motsättningar och våld präglade tillvaron fullständigt.

I gathörnen patrullerade rivaliserande och tungt beväpnade milisstyrkor från Hamas och Fatah – istället för att bekämpa laglösheten riktade de vapnen mot varandra. Människors oro för vad som komma skulle var påtaglig.

Att se frustrationen och det humanitära lidandet i Gaza var skakande. FN-företrädare och hjälporganisationer vidimerade bilden av ett samhälle i kaos, utan möjligheter att bistå ens de svagaste och mest utsatta.

Samtidigt pågick kampen om makten, dominerad av adrenalinstinna och desorienterade politiska företrädare. I välregisserade massmöten kombinerades hätska utfall mot politiska motståndare med öppen antisemitism och religiös fanatism.

Tusentals Hamasanhängare skanderade ena stunden om förintelse av Israel – för att i nästa förvandla sin politiska manifestation till ett gigantiskt bönemöte.

Frustrationen och den mänskliga misären i Gaza är till betydande del ett resultat av den israeliska isoleringen av den plågade landremsan. Efter att ha sett de outhärdliga bilderna av oskyldiga offer från den senaste militära kraftmätningen mellan Israel och Hamas, är det inte svårt att inse att förändring är nödvändig.

Men lika uppenbart som det är att politiska ledare i Israel kan kritiseras för blockaden av Gaza – lika uppenbart är det att det palestinska ledarskapet genom sitt agerande sviker det egna folket och medvetet göder den extremism som är roten till det onda.

Av rapporteringen från Gaza framgår i dessa dagar att det har blivit farligare än någon gång tidigare att kritisera Hamas. DN:s utsända skriver att Hamas fängslar sina motståndare – att människor som anklagas för att vara kollaboratörer bestraffas med sönderskjutna knän eller i några fall med döden.

Sverige och en del andra europeiska länder har genom åren kombinerat kritik mot Israel med omfattande bistånd till den korrumperade palestinska myndigheten – samtidigt har militanta islamistiska grupper kunnat koppla greppet om det palestinska folket.

Upprörda demonstranter har protesterat mot Mellanösterns enda demokrati men hållit tyst när antisemitismen vuxit och terrorstämplade Hamas ersatt en skör demokratisering med diktaturens människosyn och metoder.

”Vad är uppfattningen om Hamas agerande”, frågar jag min palestinske journalistkollega när vi får telefonkontakt efter Gazakriget.

Svaret är vänligt men bestämt:

”Det diskuterar vi inte på telefon, det tar vi när vi träffas”.