LUSAKA/STOCKHOLM Det är sommaren 2006 i Zambia, södra Afrika. En svensk ambassadtjänsteman passerar poolen vid det femstjärniga Intercontinental Hotel. När han ser vem kvinnan i en av solstolarna är blir han förvånad. Det är Kvinnoforums vd Bam Björling. I stolen bredvid ligger en av hennes mest anlitade konsulter.
– Så vitt jag minns det, vid alla de tillfällen som jag träffade Kvinno­forum där nere, så var de där tillsammans, säger Pär Eriksson, som ambassadsekreteraren heter.
Mötet vid poolen i den zambiska huvudstaden Lusaka är en del av historien om ett svenskt bidragsbygges uppgång och fall. Men det ska dröja innan ambassadpersonalen får sanningen om vd:ns och konsultens affärer klar för sig.

1. I drömmarnas hus
Karlbergsvägen 77, Stockholm. Kvinnoforums lokaler i Birkastan är på många sätt ett drömmarnas hus.
Härifrån har Bam Björling och hennes livsverk Kvinnoforum utfört en mängd projekt inom olika jämställdhetsområden. Projekt med målet att hjälpa utsatta kvinnor i allt från Stockholm till Lusaka och Eskilstuna till Moskva.

För sju veckor sedan gick Kvinnoforum i konkurs. De ekonomiska problemen berodde på en obetald faktura om 4,3 miljoner till regeringen, skrev Bam Björling i ett pressmeddelande. Vi ska återkomma till detta gräl som har utspelats på högsta nivå.

Myndigheter och donatorer som drottningens World Childhood Foundation har under det senaste decenniet satsat över 150 miljoner kronor på en organisation som trots bidragen i flera år stod vid ruinens brant. SvD och TV 4:s Kalla fakta kan i dag berätta hur Kvinnoforum redovisade ett tjejprojekt för en halv miljon kronor med en falsk namnlista. För skatte­medel anlitade vd:n Bam Björling också i hemlighet sitt eget privata företag.

Sedan i slutet av 1990-talet har Kvinnoforum drivit skolan Xist. Hit kom eleven Linda för att få studiero och hjälp att hantera sin dyslexi. Så sent som i 14-årsåldern förstod hon varför bokstäverna hoppade runt på sidorna framför henne, varför orden inte gav någon mening. Linda lockades av grundidén: små grupper och enbart tjejer i klassen.

– Lärarna var så stöttande, då hade man mycket mer lust att fortsätta, säger hon.

Till samma skola hade Mira Awasthi, samhälls- och religionslärare, sökt sig. Här ville hon få en chans att hjälpa utsatta tjejer. Samma sak har genom åren lockat många andra välutbildade och kompetenta medarbetare till Kvinnoforum.

– Det var som att man hade fått sitt drömjobb. Samtidigt förstod man att det var något som inte stämde, säger Mira Awasthi.

På grund av elevernas särskilda behov är skolpengen till Xist nästan dubbelt så hög som genomsnittet i Stockholm. Lokalen betalas av kommunen. Mellan åren 2000 och 2008 har Stockholms stad satsat minst 43 miljoner kronor på Xistskolan. Ändå har verksamheten ofta saknat pengar till pennor och läromedel, enligt vittnesmål från ett dussin nuvarande och tidigare lärare på skolan.

– Vi måste vara vaktmästare, rådda med it, göra massa saker förutom det som är vårt huvuduppdrag, säger Mira Awasthi.

Skolchefen Britta Wikman försökte få Kvinnoforums ledning att, som hon säger, inte bara se skolan som en inkomstkälla.

– Det drabbar eleverna ytterst. Vi hade behövt bärbara datorer eftersom vi har många flickor med diagnoser och som behöver sådana hjälpmedel. Men också annan personal som exempelvis kurator, säger hon.

Även skolans förra chef Helena Gullberg hade svårt att få insyn i ekonomin. Till slut sade hon upp sig.

– Det var ogenomträngligt, det gick inte att komma till botten med vad de olika posterna egentligen stod för, ­säger hon.

Men fem av varandra oberoende källor inom Kvinnoforum berättar hur pengaflödet gick. Olika verksamheter inom Kvinnoforum betalade varje ­månad en ”overhead-kostnad” till stiftelsens ekonomiavdelning.

– Det var uttalat att bara 75 procent av summan fick gå till våra projekt, berättar en tidigare skolanställd.

Stockholms stad har stått för Xistskolans administration och rektorstjänst. Trots det bekräftar källor att det i skolans fall rörde sig om nästan en miljon kronor eller uppemot en fjärdedel av skolpengen som gick till den centrala kassan.

– Jag tycker inte att det är en skälig nivå, säger skolans rektor sedan ett år Anders Lundevi, som heller aldrig har fått insyn i ekonomin.

För Linda blev bristen konkret. Hon hade behövt en dator i klassrummet, eftersom hennes skrivsvårigheter gjorde det svårt för henne att anteckna. I ett brev till Skolverket konstaterar en tjänsteman på Stockholms stad att undervisningen håller god kvalitet, men att lärare och elever vittnar om att it-utrustningen inte motsvarar ”en modern skolas”.

Den 3 september i år kunde SvD berätta att skolchefen och rektorn för Xist vid höstterminens start slog larm när de upptäckte att varken skol­maten eller hyran var betald. Sedan dess har mycket hänt: Stockholms stad driver skolan vidare. Kvinno­forum har gått i konkurs. När Mira Awasthi, som liksom Kvinnoforums andra anställda nu är uppsagd, tänker tillbaka på vad som hände med drömjobbet är hon stolt över hur hon och lärarlaget har lyckats med det pedagogiska. Samtidigt är hon kritisk till att uppdraget inte har gått att utföra fullt ut:

– Någon annan har tagit de här pengarna och det är fel. Det är inte moraliskt rätt någonstans. Man slår igen mot de här eleverna som blivit slagna så många gånger tidigare.

Fotnot: Linda är ett fingerat namn.