Efter SvD:s granskning intervjuade Sveriges Radio socialminister Göran Hägglund (KD). Då uppgav han att offren kommer att få någon form av ersättning.
Foto: Anders Wiklund / SCANPIX (Arkiv)
Narkolepsiföreningen väntar på besked från dig om den ekonomiska ersättningen från staten som de har efterfrågat. Har ni kommit fram till något?
– De kom med det här i höstas genom sitt juridiska ombud. Vi håller fortfarande på och tittar på det här och de olika system som finns för att hantera den här typen av situationer som vi naturligtvis vill aldrig ska hända. Man jobbar på för högtryck för att kunna ge ett besked så snabbt man någonsin kan.
Du har inget datum?
– Nej, det vågar jag inte ge.
Vilket ansvar har svenska staten för de här barnens situation?
– Jag tycker att staten alltid har ett ansvar för personer som drabbas av händelser av olika slag, men här var det ju dessutom vi som rekommenderade vaccinationen. Nu behöver vi se över vilken mekanism som är bäst för att möta de här behoven. För det är ju en förfärlig händelse för en familj. Föräldrar som vill det bästa för sina barn där man går på rekommendationer och vaccinerar barnen och med det så följer att barnen drabbas av en sjukdom som sannolikt är livsvarig för många och som sätter ner deras funktionsförmåga rejält.
Många av barnen är oroliga och rädda att klara sig ekonomiskt i framtiden. Finns det skäl till det?
– Jag kan ju inte säga att man inte ska vara orolig. De här barnen har drabbats av en allvarlig sjukdom där vi inte har några motmedel. Det är en förfärlig situation och det gäller att hitta sätt där vi kan ge en kompensation så långt det är möjligt för de här barnen. Vi har ju från regeringens sida träffat föräldrarna, ordnat en dialog med experter, vi har gett stöd till deras förening för att de ska ha möjlighet att utbyta tankar, vi har gett dem bidrag till familjeveckor i Göteborg.
Föreningen upplever att de får kämpa för varje krona.
– Man måste komma ihåg att det här handlar om en händelse som vi har fått hantera vid sidan av alla normala budgetrutiner. Vi har gett nästan två miljoner till föreningen, vi har lagt lika mycket pengar på de här familjeveckorna. Jag tycker att vi var ganska snabbt på tå, också i dialog med myndigheter för att kunna stötta. Men det är klart att som förälder vill man ju att det ska gå ännu snabbare.
Hur skiljer sig den här nya upphandlingen av vaccin jämfört med den förra 2007?
– Dels ska man ta hänsyn till de erfarenheter som vi har fått under pandemin 2009-2010. Sedan är det klart att varje sådan här händelse är unik. Själva idén är att vi ska lära oss av det som har varit. Man kommer att titta på avtalet för att göra det så fördelaktigt man kan. Samtidigt är det som leverantör ett stort antagande att kunna leverera en mycket stor mängd doser, så det är klart att det kommer att kosta.
Vad kan man lära sig då?
– Det här var en extraansträngning av den svenska sjukvården. Man lyckades genomföra vaccinationerna med en rad okonventionella medel. Jag tror att många av oss kan minnas de drive-in-vaccinationer som fanns på vissa ställen. Man klarade av att göra en extraansträngning som var stor och oerhört effektiv. Det som vi nu diskuterar är de som drabbades av biverkningar. Det var ingenting som våra experter kunde förutse och där gäller det att vara ännu mer noggrann för att se om vi kan lära något av det som var.
Vad händer med de stora doserna Pandemrix som finns kvar?
– Ja, en del av det har bedömts kunna användas igen, en del har återtagits av tillverkaren. Där har vi kunnat göra en del överenskommelser som har bedömts vara bra ur beredskapslagringsskäl men också varit effektiva.
Vad tycker du om det förra avtalet?
– På det hela taget så tycker jag att det var bra och sedan finns det saker och ting som man kan fundera på i efterhand.
Som vad då?
– Det ska vi återkomma till senare.
