Klockan är 23.46 på natten den 16 juni 2009 när chefen för Socialstyrelsens smittskyddsenhet, Anders Tegnell, skriver till sin tidigare chef, Johan Carlson, som nu är Smittskyddsinstitutets generaldirektör:

”Vad säger du? Visst pratade vi om detta innan du slutade? SoD är helt tydliga med att politiskt finns här ingen återvändo.”

SoD som i Socialdepartementet, regeringen och ansvarig minister Maria Larsson. Ämnet: om Sverige ska tacka ja till att beställa 18 miljoner doser av vaccinet Pandemrix.

Morgonen därpå, klockan 8.29, svarar Johan Carlson på Anders Tegnells mejl. Svaret ska gå rakt emot den officiella versionen av vad ansvariga myndigheter hittills har sagt om massvaccineringen, som skulle komma att omfatta 5,3 miljoner svenskar.

122

miljoner vaccindoser blev över bara i USA, Storbritannien och ­Holland. Det är de länder utöver Sverige som ­rapporterat öppet om denna affärshemlighet.

När mejlen skickas har det gått fem dagar sedan Världshälsoorganisationen WHO den 11 juni 2009 deklarerade att svininfluensan har utvecklats till en fullskalig världsepidemi. Pandemifas 6 råder och nu aktiveras automatiskt leveransavtalet av vaccinet Pandemrix. Sverige är redo. Allt förarbete är klart. Pandemiplanerna ligger färdiga.

– Det var ju förberett. Med övningar, pandemiplaner, egentligen var ju organisationen väldigt vältrimmad, säger Henrik Kjellberg som då var politisk sakkunnig åt ansvariga ministern Maria Larsson.

SvD har granskat mejlkonversationen mellan ansvariga på myndigheterna Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet som en del i en undersökning av vad som verkligen hände dessa hektiska månader under den största vaccinationsinsatsen i Sveriges historia.

Utåt är myndigheter och politiker totalt eniga om strategin: hotet från pandemin krävde att hela befolkningen skulle vaccineras. Men SvD:s granskning visar att några ändå höjde ett varnande finger – internt. En heter Staffan Sylvan och är smittskyddsläkare i Uppsala.

Ännu hade bara ett fåtal fall av den nya influensan rapporterats i Sverige, nästan alla smittade i utlandet. Ingen hade dött. Men nu har pandemifas 6 uppnåtts enligt WHO och då är det bara att agera. Först ska smittskyddsläkarna och Socialstyrelsen komma överens om hur många doser av vaccinet som ska beställas och köpas. I avtalet med vaccintillverkaren Glaxosmithkline från 2007 står det nämligen att landstingen måste ge besked inom tio dagar efter WHO:s deklaration hur många doser som de behöver.

Uppgiften var att få så många som möjligt att vaccinera sig. Det krävde moralisk övertalning.

Detta ska visa sig vara det centrala beslutet, det som kommer att styra Sveriges pandemikamp. Det handlar om över en miljard i skattepengar. Det handlar om hälsopolitik i den högre skolan. Det handlar om en av de största sjukvårdsinsatserna någonsin.

I ett e-postmeddelande som går till övriga smittskyddsläkare och Anders Tegnell, chefen för smittskyddsenheten på Socialstyrelsen, skriver Staffan Sylvan: ”Det är aldrig bra att fatta ett beslut på dåligt underlag.”

Han argumenterar att vaccinköpet är kopplat till WHO:s pandemifas 6. Att avtalet skrevs med fågelinfluensan som tänkbar pandemirisk. Och att Sverige nu har nåtts av ”en lindrigare variant”.

Han skriver: ”Jag tycker att man bör besinna sig något innan man går in i ett så kostsamt och osäkert projekt”. Han frågar slutligen: ”Har vi ett handlingsutrymme?”. Nej, blir beskedet.

– Svaret till mig från Anders Tegnell var att vi tyvärr inte har något handlingsutrymme, ett beslut måste tas nu, berättar Staffan Sylvan.

– Om vi inte bestämmer oss innan utsatt datum blir det automatiskt 18 miljoner doser. Beställer vi enbart 9 miljoner och vill ha mer i december hamnar vi sist i kön med en leveranstid som inte går att förutse, säger han.

SvD kan idag avslöja att det fanns ett annat svar på smittskyddsläkaren Staffan Sylvans fråga, som han aldrig fick se.

Några timmar senare, på natten, mejlar Anders Tegnell, ansvarig för smittskyddsfrågor på Socialstyrelsen, till sin tidigare kollega och chef på Socialstyrelsen, Johan Carlson, som nu är nybliven generaldirektör på Smittskyddsinstitutet.

Anders Tegnell skriver att departementet är tydligt med att ”politiskt finns här ingen återvändo”.

Klockan 8.29 morgonen därpå svarar Johan Carlson: ”Håller med. Jag tror att smittskyddsläkarna måste inse att detta är affärer och politik snarare än sjukvård. Visst ligger det en hel del i dessa påståenden men den typ av rörelsefrihet som efterfrågas finns ju inte.”

Idag vet vi att svenska staten köpte 18 miljoner doser för 1,3 miljarder kronor. Två doser per person – från bebisar till 95-åringar. Alltså skulle varenda svensk i princip vaccineras två gånger under en mycket kort tid. Ett jätteprojekt. En utmaning. En mobilisering. Några alternativ fick inte ens diskuteras. Allt var ju redan bestämt.

Att 6,5 miljoner av doserna inköpta för drygt 200 miljoner kronor aldrig skulle användas ville ingen ens tänka på. Inte då i alla fall.

Låt oss backa bandet till våren 2009 när svininfluensan kom till Sverige. Eller nej, låt oss snabbt gå tillbaka ännu längre, till februari 2006 när fyra döda viggar hittades i hamnen norr om Oskarshamn. Medierna rapporterade om att fåglarna bar på den aggressiva formen av influensaviruset H5N1. Sverige hade fått sina första fall av fågelinfluensa. Den där fruktade pandemin hade tydligen kommit, den som skulle döda kanske 150 miljoner människor, enligt en av de högsta cheferna inom WHO.

Några månader senare, den 20 april, gav dåvarande S-regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att skriva ett avtal för att säkra Sveriges tillgång till vaccin om det blev pandemi.

Redan året dessförinnan – när fågelinfluensen började spridas över världen – hade regeringen agerat till glädje inte minst för WHO som under många år varnat för pandemihotet. Ett budskap som upprepats av andra ledande medicinska experter och som satt sina spår i rader av skräckböcker och filmer.

WHO:s rekommendation var enkel: fixa mer influensapengar till WHO och internt i varje land, ta fram pandemiplaner och framför allt ordna vaccin så att det finns den dag pandemin slår till. Inte så många lyssnade i den stenhårda konkurrensen mellan uppmärksamheten för olika farliga sjukdomar.

Men när det som fick namnet fågelinfluensan satte fart i Asien 2005 blev hotet plötsligt konkret. En väckarklocka. Regeringar började handla trots att fågelinfluensans farlighet tämligen snabbt fick nedgraderas. Viruset kunde inte spridas mellan människor. Den presumtiva pandemin blev politik.

I Sverige var den hetaste frågan om vi skulle bygga en egen vaccinfabrik. Den tanken spolades dock som orimligt dyr i en utredning. Istället gav sig alltså Sverige ut på köparjakt hos de sex vaccinföretagen i konkurrens med andra länder.

Glaxosmithkline och vaccinet Pandemrix vann. De svenska köparna var mycket nöjda: nu var varenda svensk garanterad skydd.

Priset talades det knappast om och inte heller det politiska sprängstoff som byggts in i de kommersiella vaccinavtalen. De var nämligen kopplade på ett alldeles nytt sätt till WHO:s pandemihantering. En lösning som industrin drev på, enligt Anders Tegnell. FN-organet WHO skulle klassa spridningen av en pandemi i sex nivåer. När WHO deklarerade att översta steget – pandeminivå 6 – uppnåtts aktiveras vaccinavtalen, företagen startar produktionen och länderna betalar.

– Det fanns väldigt mycket automatik i det där: pandemi – WHO – avtalet utlöst – tjoff, säger Göran Stiernstedt.

Och han är inte vem som helst. Göran Stiernstedt är infektionsläkare och högste medicinske ansvarig på Sveriges kommuner och landsting SKL, en av de tre centrala experterna, vid sidan av Socialstyrelsens Anders Tegnell och Smittskyddsinstitutets Johan Carlson. Han, SKL och landstingen är viktiga. Det är sjukvården som praktiskt ska genomföra den gigantiska massvaccineringen och också stå för stora delar av vaccinnotan.

I kandidatuppsatsen ”Pandemigarantiavtalet – när förtur blir fotboja” kommer statsvetaren Tilda Eriksson vid Göteborgs universitet fram till att det politiska idealet, att beslut omprövas om situationen ändras, åsidosattes när svininfluensan nådde Sverige:

– Det blir ett problem om man har bestämt långt innan hur man ska agera. Då blir det en fotboja, menar hon.

Tillbaka till Sverige våren 2009. I april kom tecken på att just en pandemi, en epidemi som sprider sig över minst två världsdelar, var på väg. De första fallen upptäcktes i Mexiko och USA. Uppmärksamheten blev enorm. På nytt väcktes skräcken om den förödande världskatastrofen till liv.

Tidigt visades att detta virus som sannolikt spreds från grisar var nytt. Dessutom föreföll unga, friska människor löpa störst risk att drabbas. Det var de två mörka bilderna som pekade mot en farlig pandemi.

Samtidigt fanns betydligt ljusare information: sjukdomen tycktes vara lindrig och inte särskilt dödlig, kanske till och med mindre farlig än vanlig säsongsinfluensa.

Denna kontrast har kommit att prägla synen på svininfluensen fram till idag. All planering var baserad på det sedan länge lanserade värsta scenariet. Enligt det var det en självklarhet att en pandemi alltid är oerhört farlig och dödlig.

Någon bedömning av farlighetsgraden fanns därför inte med, någon planering för en lindrigare sjukdom hade inte gjorts. Det är den återkommande kritiken i efterhand i alla utvärderingar.

– Vi borde ha haft större flexibilitet, suckar också Gregory Hartl, informationschef på WHO.

Sverige hade som SvD visar idag bestämt sig tidigt: totalmobilisering och massvaccinering. Det var den mörka hotbilden som gällde för oss.

Den bedömningen var dock ingalunda en självklarhet. Bara tre andra länder i EU valde den svenska vägen. Andra agerade annorlunda, till exempel Danmark. Där vaccinerades enbart riskgrupper.

– Beslutet grundades på vår bedömning av läget i Mexiko, att viruset inte visade sig vara så dödligt som man hade fruktat, säger Thea Kølsen-Fischer, läkare med ansvar för smittsamma sjukdomar och vaccin på Danmarks motsvarighet till Socialstyrelsen.

Danmark gjorde en helt riktig insats, anser hon:

– Det som man under alla omständigheter först säkrar är riskgrupperna, men om ett pandemivirus sen visar sig vara särskilt patogent (dödligt), då går man vidare och vaccinerar hela befolkningen.

Men Sverige valde en annan väg. I oktober 2009 inleddes massvaccineringen.

Presskonferenser med minister och generaldirektörer avlöste varandra. Massmedierna rapporterade flitigt och mycket. Ångest och influensa sprids i Sverige, skrev Aftonbladet. Sjukvården mobiliserade, skolorna aktiverades för att nå barn och unga, nyckelgrupper för att minska smittspridning.

Uppgiften var att få så många som möjligt att vaccinera sig. Det krävde moralisk övertalning. Solidaritet var ett huvudargument: vaccinera dig för att skydda dina medmänniskor.

– Det finns all anledning att ha respekt för influensan. Den är aggressivare och drabbar yngre, argumenterade Smittskyddsinstitutets generaldirektör Johan Carlson redan i september.

Göran Stiernstedt på SKL beskriver stämningen 2009 så här:

– Det var ju upphaussat detta med skräckscenarier att det skulle kunna bli väldigt många sjuka. Det budskapet trummades ju ut, säger han.

Kampanjen lyckades. Svenskarna ställde sig snällt i vaccinköerna. Inget land i världen vaccinerade så många som Sverige. På drygt två månader klarade sjukvården av att ge Pandemrix-sprutan till 5,3 miljoner svenskar.

Smittspridningen och vaccineringarna nådde sin kulmen i månadsskiftet oktober-november. Ändå köade svenskarna. Bland dem Ida Hågstrand med sin åtta månader gamla dotter Hilda. Det var varmt och trångt på Serafens kvartersakut, distriktssköterskan Karin Bergendahl vaccinerade tålmodigt barnen. På en skylt: ”Vaccinering Svininfluensa ENDAST BARN 6 månader till 12 år”.

I början av december började antalet insjuknade minska. Intresset svalnade successivt. Efter helgerna i januari 2010 var pandemin i Sverige i princip över. Den där fruktade andra pandemivågen kom inte heller.

Vad är då facit av de hektiska pandemimånaderna, det som kallats ”Pandemin som kom av sig”?

Officiellt bedömde de svenska myndigheterna att 25 procent av befolkningen skulle smittas, andra siffror var 400 000 till 5 miljoner personer. Mellan 50 och 100 av dem skulle dö, enligt Annika Linde på Smittskyddsinstitutet.

Resultatet är att ingen kan säga hur många som smittades. Det finns ingen statistik. Regeringens utvärdering beräknar antalet till mellan 1,4 och 1,5 miljoner infekterade. Men bara 600 000 fick symtom, det vill säga 900 000 svenskar var smittade utan att bli sjuka. 1607 togs in på sjukhus, 136 av dem fick intensivvård och 11 Ecmo-behandling. Drygt 30 dog, 70 procent av dem hade andra underliggande sjukdomar.

Den direkta kostnaden främst för vaccininköp: 1,3 miljarder kronor. Totalkostnaden för samhället: 5,3 miljarder. Kvar i hemliga lager: 6,5 miljoner vaccindoser, till en slutnota av över 200 miljoner kronor.

Inga katastrofscenarier slog in. Skolor behövde inte stängas. Arbetsplatser avfolkades inte, intensivvårdsavdelningar brakade inte ihop. Den 10 augusti 2010 nådde världen det som WHO kallar den post-pandemiska nivån och WHO blåste av pandemin.

Därefter har utvärderingarna staplats på hög. I Sverige valde regeringen att låta de ansvariga myndigheterna utreda sig själva. Trots denna brist på oberoende slår utredarna ändå fast:

”Konsekvenserna på samhällsviktiga verksamheter på grund av den nya influensan var obetydligt” med förklaringen:

”Sannolikt beror detta på att pandemin var av mild karaktär och förhållandevis få personer fick vara hemma från arbetet på grund av sjukdom”.

Det är samma bild som ges i andra rapporter. EU:s smittskyddsinstitut ECDC konstaterar till exempel att svininfluensan var mindre omfattande och hade lägre dödlighet än ”vanliga” säsongsinfluensor.

I Sverige dog alltså omkring 30 personer i svininfluensan, medan dödsfallen varje år i vanlig säsongsinfluensa brukar uppskattas till 3000 personer. Varje dag dör cirka 250 personer i Sverige.

Snabbt under 2010 försvann pandemin från agendan. Medierna tystnade och fenomenet började glömmas bort. De ansvariga i Sverige uttryckte sin tillfredsställelse.

– En bra repetition, förklarade Anders Tegnell.

2009 års pandemi höll på att läggas till handlingarna.

Då kom kallduschen. Oväntad och oönskad.

I augusti rapporterades om en ökad förekomst av den svåra kroniska neurologiska sjukdomen narkolepsi hos barn och unga som vaccinerats med Pandemrix i Finland. Den 1 september stoppade Finland all vaccinering. Också i Sverige fanns sjuka barn. Sex fall var kända redan i augusti.

– Det absolut värsta som kunde hända, kommenterar Richard Bergström, chef vid branschorganisationen för Europas läkemedelsföretag. Mardrömmen både för industrin och myndigheterna var att sjukdomen visar sig bli lindrig och att en okänd svår biverkan dyker upp.

– Absolut oväntat. Ingen kunde ana detta, säger Anders Tegnell på Socialstyrelsen om narkolepsikopplingen.

Idag finns över 100 fall i Sverige och vi får möta många av dem i SvD:s kommande reportage.

Biverkningstragedin sätter på nytt det famösa vaccinbeslutet 2009 i centrum och hetsen i pandemihanteringen. Sverige och Finland köpte båda Pandemrix av företaget Glaxosmithkline.

Det var ett av tre vacciner som tagits fram i Europa baserat på fågelinfluensaviruset. Avsikten var att när pandemin kom skulle detta virus ersättas med det aktuella pandemiviruset. Så skedde också. Men det var bråttom, oerhört bråttom. För att få effekt kräver ett nytt vaccin stora virusmängder som tar tid att odla fram. Den tiden fanns inte. Därför beslutade företaget och också konkurrenten Novartis med sitt vaccin Focetria att sätta till ett adjuvans, ett förstärkningsämne för att göra vaccinet så effektivt som möjligt i brist på tillräckligt mycket virus. Detta med myndigheternas godkännande.

Företagen valde varsin välkänd patenterad substans som båda innehåller ämnet skvalen, känt för god förstärkningseffekt men samtidigt minst sagt omdiskuterat. Det används inte längre i USA som istället haft tillgång till adjuvansfria pandemivacciner.

Narkolepsifrågan är otroligt känslig. Ingen ansvarig vill diskutera orsakerna eller ens tala om skvalen.

– Vi genomför en stor utredning, upprepar Ingemar Persson på Läkemedelsverket som ett mantra.

Då, när allt började i juni 2009, manade smittskyddsläkaren Staffan Sylvan till försiktighet inför ett ”kostsamt och osäkert projekt”. Utan effekt. Massvaccineringen var redan bestämd.

– Jodå, säger han idag, jag pläderade också för att väga in riskerna för biverkningar. Men det fanns ju inget utrymme för diskussion fick jag veta.