Under veckan har två frågor inställt sig. Är Mario Monti den rätte regeringschefen för Italien? Kommer Mario Monti att ta Italien ur krisen? På den första frågan är mitt svar oreserverat ja. Något bättre alternativ syns inte på den här sidan horisonten. På den andra frågan är jag benägen att svara nej. Krisen är för djup och tiden för kort. Låt mig förklara min kluvna hållning.

Under de år som jag haft tillfälle att följa Mario Monti på nära håll har han visat egenskaper som är sällsynta i dagens Europa. Han kan med strategisk överblick orientera sig i den globaliserade världens politiska och ekonomiska sammanhang, även i de svårgenomträngliga labyrinter som kallas de finansiella marknaderna.

Samtidigt har han skaffat sig en imponerande teknisk detaljkunskap, icke minst när han i EU-kommissionen ansvarat för komplicerade regelverk som den gemensamma marknaden och konkurrenspolitiken. Med den ovanliga kombinationen av strategisk överblick och teknisk detaljkunskap har Monti vunnit respekt långt utanför Italien.

Mario Monti står utanför partipolitiken men kan knappast kallas opolitisk. Han är ingalunda politiskt naiv och han har klara politiska övertygelser, som man skulle kunna kalla borgerligt socialliberala. Ideologiskt tillhör Monti de strömningar som förknippas med tysk kristdemokrati och social marknadsekonomi. I det centraleuropeiska Milano bär han så här års sin gröna lodenrock, opåverkad av modelejonens mondäna nycker.

Kommer han att lyckas? Jag ser två svårigheter.

Den första ligger i hans personlighet. Den andra i det italienska samhället. Mario Montis största tillgång som premiärminister är att han vet vad han vill och vågar stå på sig. Hans största handikapp blir att han ytterst ogärna gör kompromisser. Mario Monti är inte mannen som bedriver kohandel med sina övertygelser. Med sådan principfasthet är det ovanligt att man överlever i italiensk politik.

Montis regering har i uppdrag att sanera de offentliga finanserna och få fart på den ekonomiska tillväxten under socialt acceptabla former. Konkret betyder det omedelbart hårda besparingar och radikala förändringar i den offentliga förvaltningen, på arbetsmarknaden och i skatteindrivningen. Reformerna i undervisningsväsendet och investeringarna i forskning och infrastruktur ger effekter först på längre sikt.

När detta radikala reformprogram ska förverkligas ser många små välorganiserade grupper sina privilegier hotade. Och de anser sig alla ha vetorätt, icke minst den politiska eliten (”kasten”) i stat, regioner och kommuner. Kommer de frivilligt och lojalt att bära åtstramningarna för det gemensamma bästa? Det tror jag på först när jag ser det hända.

Mario Monti leder en kompetent regering i en svag, ineffektiv stat och saknar en egen politisk förankring. Hans tid är begränsad och när som helst kan Silvio Berlusconi släcka ljuset. Men Monti ställer upp av patriotisk plikt och kanske tror han på mirakel.

Rolf Gustavsson är SvD:s tidigare korrespondent i Bryssel med rötter på Österlen. rolf.gustavsson@svd.se