Högskoleverket kallar fenomenet det läckande röret, andra talar om den omvända pyramiden. Vad de menar är det faktum att kvinnor har det så tufft att ta sig fram i den högre akademiska världen.

Längst ner i hierarkin är det numera relativt jämlikt. Efter insatser på 1990-talet har kvinnorna ryckt fram och utgör nu ungefär hälften bland dem som doktorerar. Men därefter börjar röret läcka. Kvinnorna faller successivt bort för varje trappsteg uppåt och bland professorerna har andelen kvinnor minskat till 17 procent, enbart 9 procentenheter högre än 1995.

I en stor studie har Högskoleverket följt 33000 personer som gått igenom längre grundutbildning på högskolan mellan 1995 och 1997 och 29000 som doktorerade mellan 1980 och 2001 för att studera deras karriärutveckling och skillnaderna mellan män och kvinnor. Det läckande röret bekräftas över hela linjen och tolv år efter disputationen har 8 procent av männen blivit professorer mot 4 procent av kvinnorna.

Den viktigaste faktorn för att klara av en forskarkarriär tycks vara att ha föräldrar som själva doktorerat. Kan vara en fördel eftersom det kan ge ökade möjligheter att klara av den ”nog så otydliga” rekryteringsprocessen. Föräldrarna kan vara en hjälp-ande hand, skriver utredarna litet försiktigt.

Den gapande klyftan mellan män och kvinnor i forskarvärlden –orättvis diskriminering, utsortering enligt kritikerna – har stötts och blötts i åtminstone två decennier. Frågan blev verkligt het i mitten av 1990-talet då två svenska kvinnliga forskare, bland dem Agnes Wold i Göteborg, i en uppmärksammad artikel i vetenskapstidskriften Nature visade att kvinnor måste vara 2,5 gånger mer produktiva än män för att få anslag i det som då hette Medicinska forskningsrådet, idag Vetenskapsrådet.

Uppståndelsen fick dåvarande utbildningsministern Carl Tham (s) att agera och inrätta det som kom att kallas Thamprofessurerna, ett 30-tal nya professurer som skulle ges till det ”underrepresenterade könet” och som enbart gått till kvinnor.

Samtidigt började regeringen årligen ta fram siffror för varje högskola om önskvärd könsfördelning när nya professorer utnämns. Målet varierar från institution till institution men rör sig om cirka 30 procent kvinnor. En utvärdering förra året visar att enbart 33 procent av de 24 högskolorna klarat sitt uppsatta mål.

Vid höstens professorsinstallationer vid Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm skrevs historia och KTH kunde i alla fall något bättra på sina dåliga siffror. För första gången fanns nio kvinnor bland de 37 nya professorerna.

–Rekord för oss, säger före detta rektorn Anders Eriksson. Det är tre gånger fler än någonsin tidigare. Det vanliga brukar vara en eller ingen kvinna alls.

Han menar att det är kvinnlig kunskap och kvinnlig kompetens som är avgörande för KTH:s framtid och att insatser måste göras för att bredda rekryteringen på de höga posterna speciellt på en teknisk högskola.

Den dystra bilden gäller ingalunda enbart Sverige, ett av världens mest jämlika länder där ett flertal satsningar trots allt gjorts för att försöka öka jämlikheten. En utredning gjord av Embo, en organisation för europeiska molekylärbiologer, visar att i genomsnitt mindre än 15 procent av professorerna i Europa är kvinnor.

Vid USA:s regerings stora forskningsinstitut NIH, National Institutes of Health, är siffran 19 procent för kvinnliga professorer, en fördelning som bestått de senaste tio åren. Vid NIH sker också samma successiva utslagning av välutbildade kvinnor i den akademiska karriärstegen och de ansvariga på NIH varnar för att detta innebär en allvarlig kompetensförlust för hela nationen.

Källa: Embo reports, no 11, 2007; www.nature.com/embo/

Statistiska meddelanden, HSV, SCB