Får man skriva den brutala sanningen? Vågar man säga att döden kom som en välkommen befrielse? Eller måste man utåt följa ritualerna för god ton?

Under veckan har jag brottats med frågan eftersom vi i torsdags tog farväl av Inga, min svärmor. Naturligtvis inser jag att det är upplagt för missförstånd om jag säger att svärmors död var välkommen. Men om man gör det klargörande tillägget att hon inte ville leva vidare – bryter man då också mot något tabu?

Ingas egen önskan var att begravningen, som hon kallade akten, skulle vara ett enkelt avsked för de allra närmaste. Så blev det också.

Vi fick tillfälle att uttrycka vår tacksamhet gentemot en självuppoffrande medmänniska som i det tysta följde en gammaldags medborgarmoral. Man skall göra rätt för sig och inte ligga samhället till last. Hon ville inte snylta genom olika former av bidrag. Hon blev en trogen kund hos företag som Nordea och Folksam eftersom de en gång hade sina rötter i arbetarrörelsens gamla höga ideal.

Ändå blev hon blåst på en del av sina surt förvärvade, beskattade besparingar som svindlades bort genom så kallad personlig rådgivning. Den alltid punktligt inbetalda premien till grupplivförsäkringen var ingen garanti för vad som en gång utlovats.

Jag lyckades aldrig förklara för Inga varför hon som en lojal gräsrot skulle betala för finansakrobaternas utsvävningar. Men det är ju egentligen också moraliskt obegripligt.

Vi tog faktiskt första gången farväl av varandra redan vid midsommartid. Redan då var Inga klar över att hon var döende. Hon insåg att hon inte längre skulle kunna leva ett värdigt, självständigt liv, ständigt beroende av passning, ständigt plågad av värk i hela kroppen. Vi höll varandra i hand och samtalade om stort och smått. Det handlade mest om att behålla kontakten medan livsgnistan flämtade och hon långsamt tynade bort under svåra smärtor. Den värkbrutna kroppen var helt enkelt utsliten efter ett hårt arbetsliv som lantarbetare på Österlens landsbygd.

Här på slätten råder även denna höst en mycket speciell stämning med tjock dis och dimma, starka dofter av jord och gödsel, sliriga leriga landsvägar och allt kretsar kring skörden av sockerbetor. Så här har det varit så länge jag kan minnas. Långt innan påfundet med pumpor och halloween nådde hit gjorde vi så här års lyktor av sockerbetor.

Idag är hösten mild och hanteringen av sockerbetorna helt mekaniserad. Men ännu in på 1960-talet innebar betodlingen långa tunga arbetsdagar ute på de blöta, vindpinade fälten, i ur och skur. Ofta var det just arbetarklassens kvinnor, som Inga, som genom att gallra, hacka och skörda betor tjänade ihop ett bidrag till att amortera på huslån och till någon blygsam lyx, som en prenumeration på Svensk Damtidning.

Ingas liv omspände hela den enorma samhällsomvandlingen under 1900-talet, från statarlängan till det egna hemmet. In i det sista tänkte hon på sitt barnbarnsbarn, men de två hann aldrig mötas.

Dålig samordning hos högre makter?