Sverige byter ut sin militära personal i Afghanistan varje halvår, och på måndag tar en ny styrka över ansvaret. Den kommer ner lagom till ”fighting season”, det vill säga sommarhalvåret med dess hårdare strider. Usama bin Ladens död i grannlandet Pakistan tror man inte på svensk sida ska påverka insatsen. Läget är spänt nog i dag och det finns redan flera uttalade hot mot förbandet.

–Säkerhetsläget är ansträngt, det är kanske ett svårare läge än tidigare. Nu står vi inför en våroffensiv, det har talibanerna uttalat. Det finns upprorsmakare – talibaner och kriminella – som verkar i vårt område och som vi hamnar i strid med när vi stör deras verksamhet, säger överste Rickard Johansson.

Överste Johansson är chef för de 566 svenska militärer som ingår i FS 21, som satts upp av pansarförbandet P4 i Skövde men har personal från hela Sverige.

FS står för Fortsättningsstyrka och är alltså den 21:a styrkan i Afghanistan sedan 2002. Men det är snarare förändring än fortsättning som präglar uppdraget. Svenska militära observatörsteam i civila bilar har numera ersatts av tre skyttekompanier med splitterskyddade fordon som terrängbilen Galten samt några Stridsfordon 90. Den svenska truppen tvingas allt oftare begära och rikta in flyganfall när de angrips.

Strategin är att hjälpa afghanska armén och polisen mot upprorsmännen så att afghanska myndigheter 2014 ska kunna ta över ansvaret. Det har lett till allt tätare strider med fler skadade och sårade svenskar.

–Hur vi hanterar skadade och dödade kamrater har vi övat handgripligen. Vi har förberett alla soldater på detta och skrivit vår sista vilja. Vi har också förklarat för de anhöriga hur vi tar hand om skadade och stupade. Detta för att visa på respekten för uppgiften och lugna de anhöriga om hur vi hanterar dessa svåra uppgifter, säger Rickard Johansson,

Översten är 45 år och har tidigare tjänstgjort i Bosnien 1994–95. Han är gift och har barn som är 17, 14 och 10 år och har som alla andra tagit farväl av sina anhöriga:

–Det känns bra, vi är mentalt färdigtränade och känner oss redo. Självklart är det stor anspänning och stort allvar som både jag och mina soldater känner inför uppgiften. På hemmaplan har vi förberett oss väl, och även på förbandet har vi talat om vad som kan hända och konsekvenserna för familjen. Det är inte bara vi i uniform som löser uppgiften – utan också familjen där hemma.