- Tyvärr tror jag att en stor del handlar om en smygande rasism, säger Inga Näslund på Adoptionscentrum.

- Vi måste följa upp att det går bra för de adopterade. Vi har tagit på oss som samhälle att ta hand om övergivna barn och det är ett stort ansvar, säger Frank Lindblad, barnpsykiater och forskare på Institutet för psykosocial medicin (IPM).

Tillsammans med två docenter på Socialstyrelsen har han samlat in uppgifter om alla adopterade barn som kommit hit från utomeuropeiska länder och är födda mellan 1968 och 1975. Tillsammans är de nästan 6 000. Forskarna har tittat på bland annat inkomst, utbildning, familjebildning och boendeförhållanden. Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften American Journal of Orthopsychiatry.

- Det finns stora likheter mellan de adopterade och genomsnittsbefolkningen, men också vissa olikheter. Adopterade har lite svårare att komma in på arbetsmarknaden. Det blir tydligast statistiskt när det handlar om socialbidrag, säger Frank Lindblad.

Studien visar att de adopterade behövde långvarigt socialbidrag, det vill säga i mer än sex månader, i dubbelt så stor utsträckning jämfört med övrig befolkning. Den andra skillnaden gäller utbildning. De adopterade hade studerat lika länge som genomsnittsbefolkningen i samma åldrar.

- Men de adopterade har vuxit upp i en socialt gynnad miljö här i Sverige, många medelklassfamiljer har adopterat. Jämför man med en grupp från likartade sociala förhållanden når inte de adopterade den nivå man skulle förmoda.

Enligt studien får adopterade inte barn lika tidigt och de som fått egna barn lever i högre utsträckning som ensam förälder.