Det visar en studie av personer från Överkalix födda på 1800-talet.

En forskargrupp vid Umeå universitet har tittat på vilka effekter svältperioderna i övre Norrland i början av 1800-talet fick för kommande generationer.

Redan tidigare har man funnit att personer vars farföräldrar haft god tillgång på mat när de var i 9-11-årsåldern uppvisade fyra gånger högre risk att drabbas av diabetes men även hade en klart förhöjd risk för stroke och hjärt-kärlsjukdomar.

När farfar och farmor däremot utsattes för svält under förpuberteten visar forskargruppens resultat att deras barn och barnbarn i liten utsträckning dog av dessa sjukdomar.

I en artikel i det nya numret av den vetenskapliga tidskriften European Journal of Human Genetics visar forskargruppen att man nu kommit ett steg längre.

- Vi har nu sett en tydlig könsskillnad. Det hela går från farfar till sonson och från farmor till sondotter. Det är väldigt spännande, för då måste X- och Y-kromosomer vara inblandade, säger Lars-Olov Bygren, professor emeritus i socialmedicin vid Umeå universitet.

Om farfar drabbades av svält i förpuberteten fick hans sonson förutsättningar för att leva längre. Om däremot farmor svalt gav det hennes sondotter chansen till ett längre liv.

- Det är lite paradoxalt att svälten ger ett skydd om den inträffar i förpuberteten. Om den däremot inträffar exempelvis före tre års ålder är det som man kan förvänta sig. I den åldern är det bra om farfar och farmor åt bra, säger Lars-Olov Bygren.

Han vill inte spekulera om vilka konsekvenser dagens situation kan få för kommande generationer, när allt fler barn i tioårsåldern äter för mycket och blir överviktiga.

- Nej, det vill jag inte. Det här rör historisk tid när barn och barnbarn utsattes för svåra förhållanden som vi inte utsätts för i dag, säger Bygren.