En osedvanligt händelserik vecka i Europa, där det på sikt allra viktigaste hamnade i skymundan.

Visst, ett EU-toppmöte under svenskt ordförandeskap ger självklara rubriker, med bråk både om den ödesmättade klimatpolitiken och om några flotta toppjobb. Men, med all respekt för Fredrik Reinfeldt, Nicolas Sarkozy, Tony Blair, Jean-Claude Juncker et consortes vill jag fästa uppmärksamheten på ett trendbrott som kan få utomordentligt stor betydelse framöver för våra plånböcker. En verklig plånboksfråga.

Tyskland fick en ny koalitionsregering under Angela Merkel med de kristdemokratiska unionspartierna (CDU/CSU) i allians med liberala FDP. På pappret ser det betryggande ut för Europas ekonomiska stormakt och ofrånkomliga referenspunkt. Synar man regeringsbildningens förutsättningar och politik finns det emellertid anledning till djup oro i Europa. Parlamentariskt får den nya koalitionen en mycket knapp majoritet i Förbundsdagens övre kammare, Förbundsrådet, där delstaterna (”förbundsländerna”) är representerade. Det betyder att de redan mycket mäktiga regeringscheferna i de sexton delstaterna kan bedriva utpressning mot den federala centralregeringen. Var och en av dem kan hota blockera ett lagförslag. Särskilt i kristider försvagar detta allvarligt förbundskanslern.

Ännu mer illavarslande är den ekonomiska politik som den nya koalitionen enats om. Den bygger på verklighetsfrämmande förhoppningar om att Tyskland skall ta sig ur den svåra ekonomiska krisen utan ansträngningar. Grundläggande reformer skjuts på framtiden. I stället ställer man ut löften om skattesänkningar i ett läge där den offentliga skuldsättningen fortsätter att stiga till historiska rekordnivåer. Det presenteras som tillväxtbefrämjande, men erfarenheterna av skattesänkningar på krita är i regel förödande. Se bara på arvet efter president Reagan i USA.

Orkar den nye finansministern Wolfgang Schäuble, som är en tuff politiker, hålla emot? Kan den Europeiska Centralbanken (ECB) stå pall? Problemet är att skuldsättningen måste finansieras med upplåning vilket skapar en överhängande risk för högre marknadsräntor och därigenom för inflation.

Eftersom Tyskland är informellt normbildande inom EU blir det mycket lättare för andra stora EU-ekonomier, som Frankrike och Italien, att följa den tyska linjen med kortsiktigt politiskt populära skattesänkningar finansierade genom ökad offentlig skuldsättning. Europa kan vara på väg in i en ny inflationsspiral.

På alla toppmöten famlar det politiska ledarskapet i mörkret på jakt efter en ”exit strategy” ur den ekonomiska krisen. Om den nya tyska regeringens linje skulle bli vägledande stavas nödutgången inflation, en utväg vars välkända förödande sociala och politiska verkningar borde vara avskräckande. Dessutom leder den inte till uthållig tillväxt. Inflation är som att elda med halm, brukade Helmut Kohl säga.

Mycket rök men ingen värme. Mer än någonsin behövs en stark och självständig Europeisk Centralbank.