För några tjejer börjar och slutar det med en mejlad sexbild mot betalning. Vissa går hela vägen och träffar mannen bakom internetpseudonymen. Det klassiska prostitutionsstråket har flyttat in på ungdomssajterna på nätet, och tjejerna som säljer sex har blivit osynligare.

– Vi lever i en digital värld. Den här sortens affärsuppgörelse är väldigt enkel att sköta på nätet, det är väldigt anonymt, säger inspektör Per Hjort på Stockholms- polisens människohandelssektion.

Under tiden har det övriga samhället inte hängt med. De stora organisationerna som jobbar med frågan pekar på en kunskapsbrist hos socialsekreterare och behandlare inom psykiatrin.

– Det finns säkert en hel del kompetens där ute, men den är väldigt varierande, säger Ilsa Widén, kanslichef på Hopp, Riksorganisationen mot sexuella övergrepp.

På stödgruppen 1 000 möjligheter i Stockholm är man dag- ligen i kontakt med unga tjejer i hela landet som säljer sex. Många upplever att varken psyk-iatrin eller socialtjänsten har gjort tillräckligt, enligt verksamhetsledare Zandra Lundgren.

– Rent krasst, om de hade fått den hjälp de behövde hade de inte kommit till oss.

Polisens och organisationernas bild får stöd av en ny undersökning från Linköpings universitet, där forskarna har djupintervjuat unga tjejer som sålt sin kropp:

• Tjejer i åldrarna 15–25 år som säljer sex kommer i hög utsträckning i kontakt med köparna över internet.

• Nio av elva intervjuade tjejer var missnöjda med stödet från kommunerna och landstingen.

• Många har tidigare utsatts för ett sexuellt övergrepp. Sexhandeln är ofta ett sätt att hantera ångest eller som en del i ett självskadebeteende.

Enligt Linda Jonsson, som står bakom studien, bidrar skamkänslorna till att många tjejer som säljer sex håller tyst. Trots rädslan för att bli avslöjade händer det att tjejerna ger vinkar, som alltför ofta inte uppmärksammas.

– De upplever att de har försökt att berätta, att de har gett små korn på olika ställen, men att det inte är någon som har nappat på det och frågat mer. Det var en tjej som visade strypmärken för sin behandlare på Bup, men de frågade aldrig mer ingående om vad som hade hänt, säger Linda Jonsson.

Även när tjejerna berättar själva är det alltför vanligt att kuratorer och barnpsykiatriker inte har de rätta verktygen för att hantera situationen på rätt sätt. Resultatet blir ofta att tjejerna sluter sig ännu mer än tidigare.

– En tjej berättade att hon sålde sex, då hade personen inom psykiatrin sagt att hon måste sluta med det här, och tänka på fruarna till männen som hon säljer sig till. Att prata om sexualitet är inte självklart för alla social- sekreterare och behandlare.

I Stockholm, Göteborg och Malmö finns kommunala prostitutionsenheter som ett extrastöd till tjejer som säljer sex, men norr om Stockholm finns bara psykiatrin och socialtjänsterna att vända sig till.

– För oss är det väldigt märkligt, eftersom det här inte är ett storstadsfenomen. Jag antar att det är en resursfråga, men det är väldigt synd. Det krävs kunskap för att kunna hjälpa de här personerna, säger Zandra Lundgren.

Ing-Marie Wiselgren, expert i psykiatrifrågor på Sveriges kommuner och landsting, SKL, säger att varken kommunerna, landstingen eller staten gör tillräckligt för att komma tillrätta med problemet.

– Trenden är att unga tjejer gör sig illa, det tar ingen av oss på tillräckligt stort allvar, säger hon.

I december 2011 avsatte rege-ringen 13 miljoner kronor till att bilda kunskapscenter i Stockholm, Göteborg och Malmö om just självskadebeteenden, men ingen av dem kommer inledningsvis att satsa på unga tjejer som säljer sex.

Ing-Marie Wiselgren tror som Zandra Lundgren att en lösning kan vara regionala center inriktade på prostitution bland ungdomar spridda över hela landet.

– Staten borde ta taktpinnen och säga ”Kom igen, nu hjälps vi åt”, säger Ing-Marie Wiselgren.

Även Linda Jonsson efterlyser mer öronmärkta pengar från staten till att öka kunskaperna ute i landet.

– Man kan inte förbise den här gruppen, de är ett nationellt ansvar.