Svagt skydd för de som larmar, dålig kunskap om regler och minimal kontroll över att de regler som finns efterlevs. Det är några i raden av problem som pekas ut i den färska rapporten om korruption i landets kommuner och landsting.

– Inte ens hälften svarar att korruption är en levande fråga. Då är det nog dags att fundera på vad som bör göras, säger Johan Mörck, en av Statskontorets utredare.

När flera stora muthärvor uppmärksammades 2010 och 2011 insåg regeringen att kunskapen om korruptionen i kommuner och landsting var alldeles för bristfällig och gav Statskontoret uppdraget att studera den.

I dag överlämnas rapporten till regeringen. En tydlig utveckling som skett de senaste åren är att korruptionen flyttat över från kommuner och landsting till de kommunala bolagen i takt med att de har blivit fler. Problematiskt, tycker Statskontorets utredare.

– I bolagen är riskmedvetenhet låg, insyn liten och antalet anställda begränsat, säger Johan Sørensson, chefsjurist.

Han får medhåll av Christer van der Kwast, tidigare chef för åklagarmyndighetens riksenhet mot korruption:

– Riskerna frodas när man bolagiserar. Systemet blir mer och mer näringslivsinriktat och de som lämnar uppgifter och tips är inte alls skyddade.

Totalt har 130 avslutade korruptionsärenden inom den kommunala sektorn kommit in till Riksenheten mot korruption från 2003 till 2010. Men den faktiska korruptionen bedöms vara ”väsentligt större” än den anmälda.

– Korruptionen i Sverige är ganska primitiv, det handlar om nära relationer mellan medel- ålders män och sker precis överallt i hela landet. Vi upptäcker bara en bråkdel eftersom ingen har intresse av att det ska komma fram, det är samhället och skattebetalarna som är offret, säger Linda Hols Salén på Brå, som bidragit till rapporten.

I själva verket är inte heller kommunerna alltid så intresserade av att korruptionen kommer i ljuset. I stället för att anmäla misstänkta fall föredrar de att i det tysta säga upp personen, bland annat för att slippa negativ publicitet.

– Där tycker vi att de måste tänka om. Om de blir känt att de mörkat slutar det med att förtroendet sjunker, säger Mörck.

Av den korruption som anmäls står privatpersoner och jour- nalister för hela 71 procent. Arbetsgivare och myndigheter är desto mer passiva.

– Det är anmärkningsvärt. Att en så liten andel av brotten anmäls av arbetsgivarna visar att man inte lägger fokus på det, säger Johan Sørensson.

Trots att antalet anmälningar per år ligger relativt konstant har andelen kommunala tjänstemän som svarar att de någon gång har blivit erbjudna en muta fördubblats till 12 procent från år 2008 till 2011. Enligt utredarna är det inte nödvändigtvis så att korruptionen har ökat, däremot kan medvetenheten om vad som är en muta ha blivit större.

Den eventuella ökande insikten till trots är systemen för att upptäcka korruption fortfarande bristfälliga.

Gunnar Stetler, den nuvarnade chefen för Riksenheten mot korruption, är försiktig med att uttala sig innan han läst studien men säger att de senaste årens muthärvor visat att förmågan att upptäcka brott varierar kraftigt över landet.

– Den granskning som görs i dag sker ofta alldeles för lång tid i efterhand.

För att förbättra situationen föreslår Statskontoret ett antal större förändringar:

• Utöka skyddet för whistleblowers, anställa som larmar om felaktigheter, så att det blir en del av arbetsmiljölagstiftningen, enligt norsk modell. På så sätt skyddas även personer i kommunala bolag.

• Förtydligad kommunallag. Nu ligger internkontrollens fokus i första hand på ekonomisk effektivitet och inte på att reglerna efterlevs.

• Klargör vilka sanktioner som gäller vid olika regelbrott. Nu kan vinsterna med korruption verka stora eftersom konsekvenserna är så abstrakta.

Ett tydligt mönster är att de bäst utvecklade systemen för whistleblowing och andra metoder för att stävja korruptionen finns i de kommuner där de stora mutskandalerna har inträffat.

Skandalkommunernas grannar blir visserligen mer medvetna om att det finns korruption men vidtar däremot inga extra åtgärder för att skydda sig mot den.

– Alla kommuner behöver en skandal för att vakna, konstaterar Christer van der Kwast.