–Ärligt, är det inte tröttsamt med alla män som håller på med surdegsbröd?
Jo, jag har hört det förut. Ändå frågar jag hur min vän menar.
Hon svarar:
–Det är så typiskt män att göra så stor affär av allting. Kvinnor kan stå i hundratals år och sköta all matlagning, men så fort en man gör det minsta lilla, är det som om hela jordens existens stod på spel. Åhå, det är så SPECIELLT och det räcker inte med att baka det förbannade brödet, nej, foton av det ska läggas ut på Facebook så att killen ska få beröm för att han varit så duuuktig.
Och jo. Så är det kanske. Men jag tror att det kan finnas en annan förklaring.
Medierna definierar till stor del vilka roller som är möjliga i ett samhälle. Det behövs inte särskilt mycket bläddrande i äldre veckotidningar och featurebilagor för att se att köket i stort sett aldrig har framställts som männens domän. Vilket så klart spelar roll den dag en man väl ställer sig där.
Just detta hände i allt större utsträckning under 00-talet. Antalet pappor som tog ut föräldraledighet sköt i höjden och fann sig alltså stående i ett rum som enligt all – erfarenhet både den mediemässiga och den personliga – tillhörde någon annan.
Vad vi ofta glömmer när vi pratar om pappor som drar barnvagn är att dessa är de första männen i sin släkt som är föräldralediga. De har inga länkar bakåt i historien, inga förebilder. Det är en underlig värld att stiga in i, framförallt ur ett medieperspektiv. När jag själv var föräldraledig blev jag intervjuad av tysk radio, som behövde ett ufo till sitt inslag om förryckta svenska män som ville vara hemma med sina barn. De undrade försynt om jag inte var åtminstone lite galen och tillade att det inte alls gjorde något om det hördes bebisskrik i bakgrunden medan vi spelade in intervjun. Svenska medier förhåller sig visserligen annorlunda till ämnet, men framställer i hög grad fortfarande hemmapappor som något lite kuriöst.
Hur skapar man identitet i en sådan situation? Det räcker med att titta på de bilder som dagens medelklassmän sänder ut via Facebook för att få svaret: de letar efter områden i köket som inte är inmutade, som de kan göra till sina egna. Och då får vi plötsligt tusentals surdegsmän, ivriga att distribuera sin nya identitet till resten av världen.
Det är så klart lätt att driva med företeelsen. Espressomaskiner och surdegsburkar hålls högtidligt upp inför världen som om de vore något unikt. Men man kanske ska komma ihåg att dessa nya mediebilder skapas av precis samma lilla grupp män som faktiskt också tar ut föräldraledighet. De bor oftast i storstäder och tillhör en medelklass med lite friare yrken – och de vet att det närmaste medieskildring av sin egen verklighet de kommer är sönderlästa exemplar av Mama som ligger framlagda i väntrummet på BVC.
Om ett ständigt tjat om mjölsorter, brödtekniker och egenhändigt malda kaffebönor kan ge dem den identitet de känner att de behöver, tja, vad är då problemet? Trots allt har den bärande mediebilden av en hemmaman hittills varit en reklamkampanj från 1978, där tyngdlyftaren ”Hoa Hoa” höll upp ett barn framför kameran. På behörigt avstånd från ett kök.
