Linda Wedlin har doktorerat på rankinglistor inom akademisk utbildning. Fredrik Ullén kombinerar sin roll som forskare med en karriär som pianist. Han studerar bland annat hur omfatatnde musikalisk träning påverkar hjärnans funktionssätt.
Christian Azar, 38 år, professor i fysisk resursteori vid Chalmers, tillhör det fåtal unga forskare som fått större offentligt genomslag. Han har hamnat högt upp på listor över unga och mäktiga och ingår även i regeringens hållbarhetskommission.
–Ur ett perspektiv kan man hävda att det är rimligt att forskare inte tar så stor plats. Bara för att man är ”grym” på enzymer och etanolproduktion behöver man ju inte vara det på annat. Men man kan också säga att det vore roligt om akademiker var mer engagerade och bidrog till djupare och mer levande offentlig debatt om de stora frågorna, fred, miljö och rättvisa på jorden. Här skulle akademiker och intellektuella kunna spela en större roll, säger Christian Azar.
Fredrik Ullén, 38 år, forskare i neurobiologi på Karolinska Institutet (KI) har också förekommit en del i medierna. Men då har det oftast handlat om hans andra yrke, som professionell pianist.
–Jag är van att få min musik recenserad, men att dessutom förekomma på en sådan här lista känns fantastiskt roligt, säger han.
Samtidigt som han pluggade medicin gick han solopianoklassen på Musikhögskolan i Stockholm. Han har nu en egen forskargrupp på KI som ägnar sig åt musikens neurobiologi.
–Att kunna kombinera rollerna genom att forska om musik är mycket viktigt för mig, säger han.
Linda Wedlin, 31 år, vid Uppsala universitet har gjort sin banbrytande forskning om ranking av akademisk utbildning. Hon har visat att listorna bidragit till ökat marknadstänkande vid handelshögskolor och MBA-utbildningar.
–Ett viktigt inslag är att rankingen över gränserna granskar och jämför sådant vi sett som ojämförbart. Det har fått skolorna att orientera sig mer mot den internationella konkurrensen.
Ranking är en uteslutningsmekanism – någon måste flytta ned om någon annan flyttar upp, konstaterar hon och jämför med exempelvis ett ackrediteringssystem, där gruppen istället växer med nya medlemmar.
–Därmed har rankingen bidragit till ett elittänkande hos skolorna – genom att vara med tillhör man en självutnämnd elit, säger hon.
–Forskningsmässigt är det intressant att rankinglistorna nu når ner till personnivå. Vi har sett dem inom många områden men har inte varit vana vid dem inom utbildning. Fast nu kommer de starkt.
Men trots allt är ranking av personer inget nytt, konstaterar hon.
–Hela det akademiska systemet bygger ju på ranking. Vårt rekryteringsförfarande på de statliga universiteten är ett väldigt tydligt system där alla kandidater rangordnas utifrån kvalitetskriterier.
–Men listorna är också ett tecken i tiden på att vi allt mer blir granskade av externa granskare än av varandra. Och det tror jag är en utveckling som akademin har blandade känslor inför, säger hon.
På Vetenskapsrådet, som stöder svensk grundforskning, har man ingen förklaring till unga forskares blygsamma roll i debatten.
–Något riktigt bra svar har jag inte för då hade vi gjort något åt det, säger generaldirektör Pär Omling. Han har funderat på varför det generellt är så svårt att lansera forskare som personligheter.
–Det är inte självklart att det ska vara så. Undersökningar visar ju att allmänhetens förtroende för forskning är stort, säger han och konstaterar att det trots allt finns ett antal tongivande forskare.
–Men då har det ofta varit lite senare i karriären, säger han.
