I sommar är det tjugo år sen Catrine da Costas kropp hittades styckad och nedstoppad i svarta plastsäckar. Trots tre rättegångar och två omfattande polisutredningar har ingen dömts för mordet.
Nu har en ny bok om sökandet efter hennes mördare kommit ut. Den berättar om blottor i utredningarna, försvunnet bevismaterial och vänskapskorruption mellan misstänkta och poliser.
Lars Borgnäs är senast ut av författare som skrivit om mordet på Catrine da Costa. I sin bok, Sanningen är en sällsynt gäst, pekar han bland annat på att Arkitektens, den som man vet senast såg da Costa livet, vittnesmål utreddes dåligt.
Det finns två personer som mer än andra följt jakten på Catrine da Costas mördare. Varje dag, i snart tjugo år, har hennes mamma och yngre syster påmints om dådet.
– Sista gången jag såg Catrine var på mitt eget födelsedagskalas i maj 1984, berättar systern.
– Det var som om hon nått botten då, hon var så sårbar och jag fick en bestämd känsla av att det skulle bli en förändring, att hon skulle sluta med drogmissbruket. Hon sa att jag ”skulle få Catrine tillbaka”, och vi bestämde att vi skulle träffas snart igen, mamma, hon och jag.
– Nu blev det inte så. Och när hon inte hörde av sig på sin egen födelsedag, som hon alltid brukade, förstod vi att något hade hänt.
Catrines syster bor i ett kedjehus söder om Stockholm. Hon har familj, är akademiker och har arbetat med människor under hela sitt vuxna liv. Vi träffas strax före jul. Hemmet är pyntat, hon bjuder på kaffe och lussebullar.
– Jag känner en stor vanmakt över alla turer som varit. Polisutredningarna, rättegångarna, allt som skrivits, alla debatter och synpunkter har ofta tagit bort fokus från Catrine och handlat om helt andra saker.
– Samtidigt är det fortfarande så många trådar kvar att dra i. Hur förhöll det sig till exempel egentligen med Arkitekten? Vem har tagit bevismaterialen och varför?
2001 och 2002 sändes fyra reportage om da Costautredningarna i tv-programmet Uppdrag Granskning av journalisten Lars Borgnäs. Programmen fick stor uppmärksamhet, flera anmäldes till Granskningsnämnden men friades. Nu har Borgnäs skrivit en bok, ”Sanningen är en sällsynt gäst”, som kommer med nya fakta.
Catrines syster undrar över Arkitekten den här decemberdagen. Arkitekten, som uppgav att han känt Catrine da Costa sen början av 1984, skjutsade henne till Kungsträdgården pingstdagens morgon den 10:e juni. Han var alltså det sista kända vittnet. Men han hördes aldrig ordentligt av polisen, enligt Borgnäs. Hans alibi senare under dagen – han sa att han tillbringat den tillsammans med vänner på en gård i Uppland – kontrollerades bara med en av gästerna. Den gästen var en polisinspektör som kände och bodde granne med Obducenten och hans uppgifter om vilka som var på gården stämmer inte med Arkitektens. Borgnäs berättar vidare att Arkitekten, som fortfarande var verksam i yrket under den här tiden, brukade plocka upp prostituerade på Malmskillnadsgatan. Han polisanmäldes sommaren 1984 för att ha haft kniv och strypsnara i fickan vid ett nattligt besök på gatan.
Kriminalkommissarie Bo Åström, som ledde den senaste polisutredningen 1999 medger i boken att Arkitektens vittnesmål aldrig utreddes ordentligt, ”man har släppt honom i samband med en middag, sedan är det mycket luft”. Arkitekten flyttade vintern 1984-85 från trerumsvåningen på Östermalm till en enrummare på Stora Essingen. Den 25 juni 1990 hittades han död i badkaret.
I polisrapporten står: ”Ej brottsmisstanke ... I bostaden rådde stor oreda, kläder och en stor mängd tombuteljer samt bråte på golvet. Hela lägenheten var allmänt skitig”.
– Det är ett stort hål i samtliga utredningar när det gäller sista vittnet, säger Lars Borgnäs.
– Åklagaren glömde bort honom och det är anmärkningsvärt att inte advokaterna tog chansen och utnyttjade Arkitekten. Det hade kanske varit möjligt att rikta ljuset mot ett annat håll, men den chansen tog de alltså inte.
Varför inte?
– Jag vill inte spekulera. Men det kan ju ha funnits fler kopplingar mellan de tre.
– Det fanns flera jävssituationer i och med att Obducenten var en del av rättsapparaten. Kriminalinspektör Göte Ohlsson, som utredde Obducentens hustrus märkliga död 1982 (som fick betydelse i rättegångarna) kände och hade samarbetat med Obducenten.
– Och den rättsläkare, Robert Grundin, som fick sista ordet i den senaste utredningen kring hustruns död hade varit kollega med Obducenten.
Catrines syster undrar över det förvunna bevismaterialet: Hon menar dels den blå frottéhandduk som hittades intill en av säckarna med kroppen, dels de hudfragment och åtta hårstrån som hittades på handduken. Att handduken var borta upptäcktes under utredningen 1999, men det har aldrig kunnat klargöras när den försvann. Sista gången som fragmenten omtalas i offentliga papper var 29 september 1999 då Statens kriminaltekniska laboratorium skickade ett brev till Bertil Sahlin på Västerortspolisen. Sahlin hade ställt några frågor ett par veckor tidigare och nu skrev SKL att det var fullt möjligt att göra en särskild slags DNA-analys som kanske skulle kunna berätta något nytt. Men Västerortspolisen återkom aldrig och när Borgnäs våren 2002 ringer upp SKL är samtliga prover försvunna.
– Och jag undrar, säger Catrines syster, om det är okej att bevismaterial försvinner så här? Varför utreder inte polisen detta vidare?
Snön gnistrar ute. Catrines syster häller upp mer kaffe. Samtalet faller av, kvar återstår många frågetecken. Om fem år preskriberas brottet.
Tror du att Catrine da Costas mördare kommer att hittas?
– Det skulle vara om de som var inblandade eller de som gjorde det erkände. Domstolen har funnit att Obducenten och Allmänläkaren har styckat Catrines kropp. Jag har svårt att tro att den eller de som mördade henne inte är samma personer som också styckade.
Du tror inte att det bara var en?
– Nej. Det kan till och med vara tre. Arkitekten kan ju också ha varit inblandad. Ingen har sett Catrine i Kungsträdgården efter det att Arkitekten påstått att han släppt av henne. Därefter gör han en som jag tycker underlig felkörning till lunchen i Uppland. Han kör över Täby Kyrkby där Obducenten bodde.
– Men jag vet inte. Ingen vet ju ännu vem som mördade Catrine. Men jag önskar att vi får veta. För Catrines skull.
