Vad är det egentligen som får oss att minnas en kung eller drottning? Är det deras oantastliga leverne? Sunda förnuft? Kloka beslut? Knappast. Det övervintrade statsskick som kallas monarki har snarare fått sitt romantiska skimmer tack vare motsatsen, skandalerna. Så här i kaffeflickornas, strippklubbarnas och den 36-faldige nejsägande konungens tid måste jag ändå konstatera att när det gäller kungliga skandaler var det bättre förr.

Ta bara Gustav III som spenderade ofantliga summor av folkets pengar på att rusta sina slott, roa sig med baler och operor och spänna musklerna internationellt genom att starta ett onödigt krig med Ryssland. Och var han egentligen far till kronprinsen, Gustav Adolf? Gustav föredrog ju – enligt flera av den tidens källor – sex på ”italienska” företrädesvis med unga vackra pojkar. En av pagerna han hade ett särskilt gott öga till var Jacob Johan Anckarström som 1792 såg till att ända kungens liv med skottet på maskeradbalen.

Att det ryska kriget skulle misslyckas kunde man föresten ha räknat ut med lillfingret. Gustavs kusin den regerande ryska kejsarinnan Katarina II, eller den Stora, var tuffare än de flesta. Hon, en liten via ingifte importerad tysk prinsessa, hade till synes helt samvetslöst och med hela världen som publik tagit makten från och livet av sin man, tsar Peter. Den officiella förklaringen till tsarens död var ”en blödning i hemorrojderna” men det trodde ingen på. Tvärtom, blödande hemorrojder blev snabbt det man på den tiden sa när man egentligen menade politiskt mord.

Min personliga favorit, och något av en skandalernas mästare, var drottning Kristina. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll. Kristina fyllde sina samtida med skräckfylld beundran. Hon red och jagade som en karl. Såg ut som en slags 1600-talstransvestit med sin anarkistiska blandning av kvinno- och mansplagg. Och älskade snuskiga skämt. Hon hade ett självförtroende som den av Gud utsedda monark hon ansåg sig vara och konverserade ledigt tidens mest lärda män (släpade hit den franske filosofen Descartes och tog livet av honom genom att insistera på att lektionerna skulle hållas klockan fem på morgonen mitt under isande vinter). Delade säng med den vackra hovdamen Belle. Och ”hellre än att låta en man bruka sig som en åker” abdikerade hon när trycket på att skänka landet en tronarvinge blev för starkt... men lyckades genom sina eskapader runt om i Europa förbli en snackis i många år.

Historien lär oss att vill man bli ihågkommen som monark ska man antingen se till att vinna i krig, eller ställa till en präktig skandal. Och ur det perspektivet får vi väl ändå konstatera att vår kung, Carl XVI Gustaf, nu har tagit åtminstone ett litet kliv framåt. Från en undangömd plats i regentlängdens glömska har han äntligen stigit fram med ett eget epitet. Strippkungen. Om hundra år kommer det vara bättre än ingenting.