En orientalisk saga med flygande mattor, en riddarpjäs som bara blev en rustning och en dispyt om den höga brännvinsskatten. Tre vitt skilda ämnen med den gemensamma nämnaren att de alla är refuserade pjäsmanus signerade August Strindberg. Men för den skull inte ospelbara, tycker Strindbergs Intima teaters chef Ture Rangström.

- Nej, absolut inte. De är svåra att göra för att det ofta är väldigt mycket folk i rollistan, men numera kan man ju ha en överenskommelse med publiken som inte behöver ta hänsyn till det.

Ture Rangström kommer att vara ciceron när de refuserade pjäserna framförs som läsningar under Stockholms kulturfestival. Men att de var refuserade är en sanning med modifikation. I två av fallen handlade det om självcensur. Bara i fallet ”Siste riddaren” var det i stället Strindbergs intima teaters dåvarande chef, August Falk, som sa ifrån.

- August Falk var så ung, bara 24 år, och Strindberg var 60. Han tyckte att Strindberg var dammig och besvärligt att ha på teatern. När han dessutom kom med sina idéer om att sätta upp ett historiskt drama sa han ifrån.

Ture Rangström berättar att riddarrustningen till ”Siste riddaren” länge stod hos hans morfar, som var skådespelare på Strindbergs intima teater. Den var gjord i en tunn plåt som Rangström beskriver som Bullens pilsnerkorv-burkar, men den kom alltså aldrig till användning.

Men är pjäserna intressanta?

- Ja, det tycker jag. ”Abu Cassems tofflor”, som var en barnpjäs för dottern Anne-Marie, är lite av ”Tusen och en natt” och är dessutom på jambisk vers. Den har ett slags scenisk schwung, även om ämnet innefattar en orientalisk romantik som vi har lite svårt för idag. Den var nog tänkt med scenerier som flygande mattor. ”Homunculus” är mer ett shakespearianskt mellanspel med några gubbar som sitter och super på en krog och klagar på att skatten på brännvin är så hög. Den är jättekul!

Tidigare i år gavs August Strindbergs ”Ockulta dagboken” ut som ett praktverk på Norstedts. På bokens framsida står det att Strindberg en gång pantsatte manuset för 2 000 kronor. Pengarna gick till hyran för teaterlokalen på Banhusgatan. Nu sätts den för första gången upp som pjäs i ett samarbete mellan Strindbergs Intima teater och Stockholms stadsteater. För dramatiseringen står regissören Ole Anders Tandberg och dramaturgen Mia Winge. Samuel Fröler spelar en av sammanlagt fem Strindbergsroller som möter en Harriet Bosse i.

Samuel Fröler, är det olika sidor av Strindberg som du gestaltar?

- Ja, precis. Och jag är väl tvivlaren, ifrågasättaren och analytikern. Men samtidigt den emotionella som försöker hålla sig på sidan och se nyktert på det hela.

Vad fokuserar den sju kilo tunga ”Ockulta dagboken” på i pjäsform?

- Texten och tiden när dagboken utspelas: Strindbergs inledande möten med Harriet Bosse, deras separation, barnen och tiden fram till hans död. Men också en slags manlig ensamhet. Sedan är det orden som står i centrum, även om de fylls med emotioner. På det sättet är det inte en dramatisk text, utan mer en litterär.

Blir den roligt?

- Ja, jag tror att publiken kommer att skratta, för det är ett väldigt bra material.