Analys
Svenska partiledare förbrukas på allt kortare tid. S-ledaren Tage Erlander och Folkpartiets Bertil Ohlin – som båda avgick i slutet på 1960-talet – ledde sina partier i 23 år.
Med nio år som KD-ledare har Göran Hägglund nu suttit näst längst av dagens partiledare –bara Fredrik Reinfeldt slår honom med ett år.
LÄS OCKSÅ Knappt godkänt för Hägglund
LÄS OCKSÅ ”KD har guldläge för att gå åt höger”
Förra året höll det på att ta slut, när han utmanades av en ohelig allians bestående av konfessionella och konservativa kristdemokrater. Och några som bara tröttnat på utförsbacken.
Hägglund överlevde inte minst på löftet – han är ju politiker – att nu skulle allting bli så mycket bättre.
Efter nederlaget rustade Hägglund-skeptikerna ner, och gav upp hoppet om ett partiledarskifte före valet. Nu skulle man läka såren efter striden, och jobba tillsammans för att stärka Kristdemokraterna.
Därför är partikamraternas betyg ett år senare besvärande för KD-ledaren. Även om Hägglund får erkännanden för att stämningen blivit bättre internt, så är kritiken mot det politiska resultatet utbredd.
Det är kanske inte förvånande med tanke på opinionsmätningarna. Striden om partiledarposten kan ha inneburit någon sorts nystart inom Kristdemokraterna, men det är i så fall ingenting som har nått fram till väljarna.
KD kravlade sig in i riksdagen 2010 endast med hjälp av moderata taktikröster. En upprepning av det fenomenet är det bästa Kristdemokraterna kan hoppas på 2014, om partiledningen inte hittar ett sätt att lyfta siffrorna.
Det finns inga tecken på att Hägglund skulle överväga en omprövning liknande dem som –med blandad framgång – har genomförts i de andra borgerliga partierna. Som skapandet av de nya Moderaterna, Folkpartiets profilering som ”kravliberalt” eller Centerns rörelse mot (ny)liberalismen.
11,7
procent av rösterna är det bästa valresultatet för KD någonsin. Det fick partiet i valet 1998 då Alf Svensson var partiledare.
Men en sådan förändring kan mycket väl inträffa när Hägglund slutar. Den största politiska förändringen under hans partiledartid har skett i ungdomsförbundet, där högerfalangen har blivit helt dominerande.
Det måste inte betyda att moderpartiet går samma väg. Men ungdomsförbundare är framtidens partiledningar och den som har följt utvecklingen i Centerns ungdomsförbund förvånas inte över den strid om liberalismen som nu skakar partiet.
I Kristdemokraterna är det i stället de konservativa som tagit över ungdomsförbundet, som numera profilerar sig med hårdare kriminalpolitik, starkare försvar, lägre skatter samt en kraftig bantning av välfärdsstaten.
Och utspel om att det behövs en svensk Tea party-rörelse för att driva regeringen åt höger.
Det är mycket långt ifrån Göran Hägglunds framtidsvision. Men ännu ett dåligt val kommer inte bara att kosta honom jobbet – det kommer att stärka alla som utmanar den pragmatiska linje som länge har regerat Kristdemokraterna.
LÄS OCKSÅ M backar i ny väljarbarometer
