Katten och jag slår våra lovar runt dottern.
– Mjau, säger katten. Ska vi kela lite eller leka?
– Kurr, försöker jag. Ska vi hitta på något kul, bio, bad eller bowling?
– Visst, säger dottern.
Sedan ringer kompisarna och katten och jag tittar sällskapsjukt efter hennes ryggtavla som med blixtens hastighet försvinner ut genom dörren.
Det fanns en tid, för inte så länge sedan, när hon alltid ville vara med mig. Leka, kramas, beundras – ständigt pockande på min uppmärksamhet. Då var det jag som ofta inte hade tid.
–Sen, sa jag. Sen när jag har jobbat, diskat, läst, tränat klart.
Herregud, jag var ju inte bara mamma. Jag var ju jag också. Med mina egna intressen och mitt krig mot förlegade mammaideal att utkämpa.
Bebistiden passar inte mig, sa författaren Camilla Läckberg för en tid sedan i en intervju i tidningen Mama. Det var modigt. Själv skrev jag en krönika på temat ”Stoppa barnmorske-fascismen” när jag väntade dottern. Jag var tokirriterad på idealiserandet av moderskapet: ”Att vänta barn är fantastiskt. Att föda barn är fantastiskt. Att amma är fantastiskt. Att vara mamma är fantastiskt. Punkt slut.” Så lätt är det ju inte! Mamma-kostymen är trång. Och inte alltid självklar.
Men ändå. Som vi älskar.
Det vilar något otajmat över moderskärleken. Den är antingen för mycket. Kvävande. Eller för lite. Egoistisk. Aldrig sådär lättsamt lagom som faderskärleken. Men alltid tagen för given.
En mamma kan inte svika. Det kan pappor. Gång på gång. Och ändå få kärleksfulla böcker skrivna om sig. I den bästa av världar ska mamma bara finnas där – alltid till hands, alltid redo med några tröstande ord – men helst i skymundan, just in case.
Min mamma vägrade. Hon tog plats. För mycket tyckte jag. När jag fortfarande bodde hemma bråkade vi så att fönsterrutorna skallrade. Och pappa sprang oroligt runt och stängde dörrarna så att grannarna inte skulle höra. Så många tjejmiddagar som jag senare i livet har suttit på och ältat alla oförrätter. (Män tror ofta att det är dem vi pratar om när vi kvinnor träffas, you wish, vi pratar om våra mammor.)
Nu, vuxen sedan länge och själv mamma, ser jag allt i ett annat perspektiv. Jag vet av vem jag fick min självkänsla. Förstår uppoffringarna som gjordes för att jag skulle få (nästan) allt jag ville. Och minns att varje gång det gällde ställde hon alltid upp. Till och med när jag 27 år, singel, hulkande och ensammast i världen ringde och berättade att jag var matförgiftad och hon direkt sa:
– Vill du att jag ska komma?
20 mil bort men alltid redo.
Jag tackade nej: ”Jag klarar mig själv.” Det har hon också lärt mig.
Så ligg kvar en stund i sängen på söndag på Mors dag, mamma. Sträck på dig. Känn, att vara mamma – det gjorde du bra. Och vill du sedan hitta på något kul vill jag gärna följa med.
