Havet låg olycksbådande stilla och de mest erfarna anade det annalkande ovädret. Men den dansk-lybska flottans överbefälhavare Hans Lauritzen ansåg att farhågorna var överdrivna. Det hade redan varit storm natten innan och kunde inte bli storm varje natt.

Därför gav han order om att flottan skulle ankra upp på Visby redd. Befälhavaren Christoffer Mogensœn hade fått sitt huvud bortskjutet och som den adelsman han var hade han rätt att ligga i vigd jord och få en värdig begravning.

Den döde begravdes i Visby domkyrka och morgonen därpå skulle flottan segla vidare. Men himlen färgades gul och grön, och det brusade och larmade underligt kring skeppen. Två timmar in på aftonen brakade stormen lös och ingen hade vare sig sett eller varit med om dess like. Förtöjningarna brast och de höga otympliga 1500-talsfartygen drev in mot land och slogs sönder. Av 39 danska och lybska skepp som ankrat upp utanför Visby förliste 15 och omkring 5000–7000 människor följde fartygen i djupet. När dagen grydde kunde visbyborna vandra kilometer efter kilometer utefter stränderna bland vrakgods och döda människor.

Gotlänningen Mikkel Vrakaren lyckades bärga de flesta kanonerna kort efter förlisningen 1566. Sedan kom det att dröja ända in på 1960-talet innan dykningarna satte igång på nytt. Inspirerade av Anders Franzén lyckades dykare på Gotland finna vrakgods från skeppet Hannibal och det lybska amiralsskeppet Joshua. Bland rostiga klumpar på den steniga botten utanför Visby hittade de bland mycket annat svärd, kanonkulor, mynt och en vacker silversked som tillhört Jens Truidson Ulfstand och hans hustru Lisbeth.

Resterna efter de övriga skeppen och vrakgodset har dock ännu inte spårats. En hel del slogs sönder mot stranden och pallkanterna utanför Visby redd, annat har gömts under sediment och dumpmassor efter hamnbyggen. Hittills har bara fyra vrakplatser lokaliserats. För att kartlägga dansk-lybska flottans förlisning utanför Visby lite närmare startades Huma-projektet (Heritage underwater maritime archaeology). Målsättningen är att få fram mer fakta om förlisningarna och skeppen från den här tiden. I år påbörjades undersökningarna och 55 deltagare från sju olika länder arbetade under sommaren med att kartlägga närmare 35000 kvadratmeter havsbotten.

–Vi vet alldeles för lite om 1500-talets fartyg och det här är en av de största fartygskatastroferna i Östersjöns historia, säger Göran Ankarlilja på Aqua Arkeologen Sverige. Det har gjorts undersökningar här tidigare, men inte så omfattande. Och det är ett mycket stort undersökningsområde som måste gås igenom.

När fartygen drabbades av den fruktansvärda stormen draggade de eller förliste i sina försök att rädda sig undan landkänning. Dessutom tycks skeppen ha slagits till spillror, och vrakrester hittas över ett mycket stort område. Följden är att dykarna har haft stora ytor att söka igenom.

–Skeppen har spritts ut mycket mer än vi trodde. I år har vi försökt avgränsa förlisningsplatserna för att sedan kunna gå vidare med undersökningar i de mer intressanta områdena, säger Göran Ankarlilja.

För att klara så stora områden som det är fråga om har man inom projektet använt sig av både side scan sonar (sidotittande ekolod) magnetometer (som mäter avvikelser i jordens magnetfält) och metalldetektor som spårar metallfynd på botten. De fynd som gjordes mättes in med laser från en totalstation.

I Kopparsvik på Gotlands västsida sökte dykarna igenom ett 12500 kvadratmeter stort område med metalldetektor. Här bärgades redan på 1960-talet kanoner, kanonkulor och Jens Truidsons silversked från det danska viceamiralsskeppet Hannibal. I år fann man en unik supsked i guld i närheten av den gamla fyndplatsen. Andra fynd var bland annat en laddningskammare till en smideskanon, en tennplunta med skruvkork samt en hel del koppar- och silvermynt från ett annat skepp som förlist i samma område.

–Det är spännande att se hur mycket man hittar när man jobbar med arkeologisk noggrannhet, kommenterar Göran Ankarlilja.

Dykarna sökte också igenom ett område vid Kruttornet. Där fann de blykulor och en tappkran till en öltunna och längre norrut vid Krusmyntagården kanonkulor, muskötkulor och mynt. I Brusviken påträffades resterna av en 450 år gammal smideskanon och blykulor till musköter.

–Vi kommer att undersöka fler av de här platserna närmare, säger Göran Ankarlilja. Bland annat kommer vi att fortsätta med Kopparsvik och Krusmyntagården. Till nästa år hoppas vi också finna nya platser som ligger djupare där mer av skeppen kan ha bevarats.

Fotnot: Gotlands pallkanter kan beskrivas som en kontinentalsockel i miniatyr där havet plötsligt blir bråddjupt.