Det skruvas i kyrkbänkar och stuvas i flyttlådor i kyrkgångarna. Löstagbara föremål - konstverk, krucifix och dopfunt - förs bort för tillfällig förvaring i Slagsta, söder om Stockholm. Efter en prästvigning i söndags stängde Storkyrkan sina portar för antikvarisk storrengöring och renovering, ett fejningsprojekt som ska pågå fram till den 2 maj. Ett tiotal yrkesgrupper från fönsterputsare till förgyllare och snickare är engagerade. Meningen är att Storkyrkan ska glänsa tillsammans med kungligheterna vid kronprinsessans Victorias bröllop den 19 juni. Kostnad: 14 miljoner kronor, där Svenska kyrkan och staten står för merparten.

– Det är en oerhörd glädje att kunna genomföra den här rengöringen och renoveringen. Det kommer att märkas, försäkrar Åke Bonnier, domprost i Domkyrkoförsamlingen, och får journalisternas blickar att vändas uppåt, mot vårfrukoret, där en referensyta tvättats ren för att man riktigt ska se skillnaden när den medeltida målningen träder fram i valvet. Med varsam teknik har en rektangulär yta rengjorts med hjälp av - deg.

– Den bakas av mjöl, vatten, kopparsulfat och soda. Förr använde man småfranska, berättar projektledaren Åke Sandin.

Efter rengöringen retuscheras muralmålningarna, men utan starka färger. Detsamma gäller kyrkbänkarna, som nu skruvas loss för att etappvis bäras ut för ommålning i samma gråa nyanser i ett tält vid sidan av kyrkobyggnaden.

– Det blir samma färg - inga nya häftiga färgkombinationer.

Även S:t Göran och Draken får en försiktig genomgång, liksom det stora silveraltaret som ska putsas med bomullstussar och tops. Känsliga ytor rengörs varsamt med svamp som suddar bort smutsig beläggning. En konservator ansvarar för att rengöringen görs på rätt sätt.

– Det är ett pysseljobb. Det är inte direkt som att städa hemma.

Storkyrkan är sliten och smutsig. Den senaste storrengöringen skedde på 1950-talet och en antikvarisk rengörning skulle ha gjorts tidigare, om det hade funnits pengar. Med trots Storkyrkans tunga tradition som kunglig krönings- och bröllopskyrka står Domkyrkoförsamlingen med sina blott 3000 medlemmar på ruinens brant.

– Det är det som är vår svåra sits. Men vi är som humlor - vi kan inte flyga, men vi flyger ändå, säger Åke Bonnier.