Irländskan Anne Dowling födde sin son Aengus i Baskien för 21 år sedan. Komplikationer tillstötte under graviditeten och påfrestningarna gjorde att Aengus utvecklade vattenskalle och han visade sig också vara cp-skadad. De spanska läkarna lät henne föda på naturlig väg trots att barnet inte mådde bra.
Foto: Gunnar Lundmark
Antalet för tidigt födda barn ökar i‑alla europeiska länder utom Sverige. Hur barnen utvecklas och hur deras framtida liv blir varierar mellan länderna, visar en ny EU-rapport som SvD berättade om i‑går.
I flertalet länder minskar dödligheten i gruppen. Att födas sju veckor för tidigt bedöms inte som särskilt riskfyllt idag, särskilt inte i Sverige.
Så var det inte när då 29-åriga Anne Dowling fick åka in akut för att föda sonen Aengus på ett sjukhus i en liten stad i Baskien 1988. Anne Dowling är irländska men bodde tillfälligt i Spanien tillsammans med sin amerikanske pojkvän.
Egentligen hade hon bestämt sig för att föda hemma med en barnmorska, men när hon började blöda i förtid tvingades hon åka in till det lokala sjukhuset i‑staden där de bodde. Det var bråttom. Moderkakan hade börjat lossa och fostervattnet var missfärgat.
Men trots uppenbara tecken på att barnet inte mådde bra fick hon föda sin son på naturlig väg.
När han kom ut efter mer än tio timmar var han livlös och underviktig. Påfrestningarna kring förlossningen hade blivit för mycket för honom. Han drabbades av hjärnblödning och krampade. Senare utvecklade han vattenskalle och visade sig vara cp-skadad.
–Överlever han blir han en grönsak, varnade läkarna och undrade om de skulle rädda honom om han fick en hjärnblödning till.
Anne Dowling behövde aldrig svara på den frågan. Det blev inga fler hjärnblödningar. Men hon och dåvarande sambon vågade inte fortsätta chansa på den spanska vården för nyfödda.
När Aengus var fem veckor tog de sig via kontakter till Sverige där Aengus, enligt Anne Dowling, fått tillgång till den bästa vården på området. Det är hon djupt tacksam för idag. Men det har varit en lång och smärtsam resa att förlika sig med sonens handikapp. Så tog det till exempel 15 år av intensivt tränande innan Aengus kunde lära sig gå.
Med facit i hand har Anne ofta funderat på vad hon skulle ha svarat om hon då, i samband med födseln, hade fått avgöra om Aengus skulle räddas till livet eller inte.
–Döden kanske inte alltid ska betraktas som det värsta alternativet. Smärtan i att förlora ett barn måste vägas mot det liv som väntar barnet. Men självklart hade hans prognos varit bättre om han fötts i Sverige istället, säger hon idag.
Fyra år efter att Aengus kom till världen föddes Samantha Wikmark på Karolinska universitetssjukhuset i 24:e veckan – precis på gränsen för när läkarna då ansåg det värt att sätta in alla livräddande insatser.
–Jag fick höra att om jag fött bara några dagar tidigare hade det inte varit säkert att Samantha fått tillgång till all denna behandling. Det visar hur viktigt det är att utgå från livsdugligheten, inte åldern på barnet, säger hennes mamma Ingel Ekdahl Wikmark.
Trots en svår start med bland annat hjärnblödning och lungkomplikationer har Samantha klarat sig i stort sett utan problem.
För 18 år sedan såg prognosen inte så ljus ut. Samantha vägde bara 718 gram när hon föddes. Föräldrarna uppmanades att snabbt namnge henne eftersom de var osäkra på om hon skulle överleva.
–Allt som kan hända hände. Ändå gick allt så bra. Jag känner oerhört stor tacksamhet till läkarna för att de verkligen satsade på Samantha, säger Ingel Ekdahl Wikmark.
Samantha kom till världen efter en provrörsbehandling, den femte i ordningen.
I Sverige sätter läkarna numera bara in ett befruktat ägg åt gången istället för två eller tre som man gör i flertalet andra länder. Det minskar riskerna för för tidigt födsel, en vanlig komplikation efter provrörsbefruktning.
Ingel Ekdahl Wikmark och hennes man hade nästan givit upp när Ingel till slut blev gravid. Men i 24:e veckan gick vattnet och förlossningen kunde inte hejdas.
Första veckan låg Samantha i‑respirator, därefter klarade hon sig med andningsstöd. Tre månader senare, lagom till det datum hon egentligen skulle ha fötts, kom hon hem.
–Då vägde Samantha 2,1 kilo och jag tyckte jag hade världens största baby.
Nu är Samantha som vilken tonåring som helst, möjligen lite vildare. ”Hon är väl så frisk hon kan med en sådan morsa”, skämtar Ingel Ekdahl Wikmark.
Just nu går dottern andra året på gymnasiets estetiska linje. Hon älskar foto och rider och tävlar i friidrott på fritiden. Själv har Samantha aldrig känt sig annorlunda för att hon har en annan bakgrund än sina jämnåriga:
–Möjligen blir jag lite sjukare än andra när jag blir förkyld. Det går direkt ner i lungorna. Jag kallar det för förkylningsastma.
Men det är inget som påverkar hennes livskvalitet. Direkt efter vårt möte ska Samantha tävla i‑löpning för Danderyds sportklubb. Nyligen blev hon distriktsmästare på 60 meter. Nästa höst ska hon plugga film i USA.
–Ibland tänker jag med fasa på om jag råkat föda henne fyra–fem dagar tidigare. Då kanske jag inte hade haft min fantastiska dotter idag, säger Ingel Ekdahl Wikmark med en öm blick på Samantha.
