Under en gul sjukhusfilt ligger Edmond, 1 674 gram, och sondmatas med sin mammas mjölk. Det är dunkelt i rummet och alla talar lågmält kring hans säng. Andreas Fredriksson sänker handen till fotändan, spritar den och kupar den sen mjukt över sonen.
– Det blir lite av en besatthet, detta att man spritar händerna hela tiden. Tidigare tänkte jag aldrig på det. Nu betyder mycket folk automatiskt mycket bakterier, säger han.
Edmond och hans tvillingbror Henry skulle ha fötts i september. I stället kom de den 1 juni. Edmond vägde 722 gram, hans bror bara 475. Henry levde i 20 minuter.
– Det var en blandning av glädje och sorg. Chock över vad som hade hänt samtidigt som vi försökte leva med liv-och död-situationen, säger Edmonds mamma Ulrika Höjgård.
– Men sen blir sjukhuset ens vardag, man skaffar sig rutiner här från morgon till sen kväll, säger pappan Andreas Fredriksson.
De har ett eget rum på familje-neonatalavdelningen på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Här finns bara en avdelning där inte spädbarnen med familjer delar rum. Ytterligare en finns i Danderyd, som i höst erbjuder enkelrum åt alla på nyföddhetsavdelningen. Nästa år står en ny avdelning i Huddinge klar.
– En av riskfaktorerna är trängsel. Och vi har brist på utrymme. Vi kan inte ens erbjuda enkelrum till de allra sjukaste barnen. De delar med andra och så är båda föräldrarna oftast med. Så risken för spridning av bakterier är stor, säger Eva Berggren, chef för neonatalavdelningarna vid Karolinska universitetssjukhuset.
Hygienrutinerna har skärpts ytterligare sedan spädbarn på Karolinska blev bärare av den motståndskraftiga tarmbakterien. Personalen bär inga ringar och klockor, byter kläder dagligen, sätter upp håret och viktigast: spritar händerna före och efter varje patientkontakt. När en patient flyttas till ett annat sjukhus följer information om motståndskraftiga bakterier med i transportjournalen.
När en patient konstateras vara bärare av resistenta bakterier ska en del av personalen enbart vårda honom eller henne.
– Men det är ganska tufft att få personalen att räcka till och det händer att vi måste kompromissa så att personalen vårdar fler barn, säger Eva Berggren.
För Andreas Fredriksson och Ulrika Höjgård fylls dagarna på sjukhuset: de håller Edmond hud-mot-hud enligt Kängurumetoden, tvättar honom, håller honom igen, äter lunch, byter blöja och så närheten med honom igen innan de åker hem för att sova.
– Vi har fått ett fantastiskt stöd av personalen, säger Ulrika Höjgård.
De är medvetna om infektionsrisken, men har inte funderat närmare på motståndskraftiga bakterier.
– Men man drar öronen lite åt sig när man läser om svininfluensa. Och när jag är på en stormarknad eller på ett kafé så tar jag inte i saker i onödan, säger Andreas Fredriksson.
Neonatalvårdschefen Eva Berggren anser att hygienrutinerna på avdelningen är bättre än någonsin. Men fortfarande finns det mer att göra. Föräldrar kan få bättre information. Och hon önskar att alla familjer kunde erbjudas eget rum på nyföddhetsavdelningen.
– Vi vill ju att föräldrarna ska vara med och knyta an till sina barn, låta barnen knyta an till föräldrarna. Det är ju egentligen förskräckligt att vi inte kan erbjuda enkelrum på 2000-talet!
