Det finns en fantastisk replik i komedin Analysera mera. Gudfadern Paul Vitti, spelad av Robert de Niro, lider av panikångestattacker och en tillfällig oförmåga att döda folk. Han söker hjälp hos psykiatrikern Ben Sobel (Billy Cristal) som i sin tur drabbas av tillfälligt självtvivel:

– Vad är egentligen mitt mål här? Att göra dig till en lycklig, välanpassad gangster?

För inte så länge sedan brukade vi skoja om de terapitokiga amerikanarna. Remember? Nu söker vi själva hjälp för allt. Har du svårt för att säga nej? Kärlekssorg? Dåligt självförtroende? Talskräck? Rädd för bananer? Det finns en terapeut för allt och knappt något som inte 40 timmars terapi kan bota.

Den själsliga makeover-industrin växer så det knakar och det är många som står i kö och vill ha del av intäkterna.

Kognitiv terapi hjälper enligt ett snabbt googlande mot allt från spindelfobi till sömnlöshet och tinnitus. Och bland Stockholms KBT: are hittar man såväl en legitimerad arbetsterapeut som läst motsvarande 30 högskolepoäng KBT och numera botar ätstörningar som socionomer med samma KBT-utbildning som botar ångest. 30 högskolepoäng motsvarar i sin tur som bekant numera 1 termins studier.

Marknaden för självhjälpsböcker är enorm. ”Bollen är din!”, ”Sluta jämföra dig med andra – våga vara dig själv”, ”Lär dig säga nej … och skapa goda relationer”, ”Stressa rätt!”, ”Lev enklare!” och ”Mindfullness” är bara några smakprov från vårens utgivning.

Man kan prenumerera på positiva tankar – affirmationer – till sin mobil, gå på meditationskurs, seminarium om hur man hittar sig själv och beställa ljusterapilampor mot vinterdepression via nätet.

Och det är väl inget fel med det. Om det inte vore för att…

Det finns en annan fantastisk filmreplik. I Roy Anderssons guldbaggebelönade ”Du levande”. Det är när psykologen som ledsnat på att hjälpa alla ”elaka, egoistiska människor” som kommer till honom för att bli lyckliga, utbrister:
– Jag har det minsann inte så roligt själv!

Och om det inte vore för att vuxnas samtal om barns psykiska ohälsa till Bris vuxentelefon har ökat dramatiskt. 2003 handlade 16 procent av de vuxnas samtal om detta. Förra året var motsvarande andel 42 procent.

Vi verkar vara på väg att överföra vår lyckofascism på våra barn.

Faktum är att svikna i kärlek blir de flesta. De som är rädda för att hålla tal är fler än de som njuter av det. Dåligt självförtroende har vi alla. Och 40 procent av alla människor lider någon gång i livet av depression.

Det kanske rent av är en naturlig del av att vara människa.

Det finns två sätt att se på livet:

Antingen fortsätter vi jaga lyckan i varje minut. Och tror att det är något fel på oss när vi inte hittar den.

Eller så omfamnar vi oss själva som de ofullkomliga varelser vi är och erkänner att livet faktiskt är rätt kämpigt. Och blir glatt överraskade när lyckan ändå drabbar oss.