Som SvD igår kunde berätta är både Läkaresällskapets och Läkarförbundet på väg mot en liberalisering i synen på patienternas självbestämmande i sista skedet av livet. Läkarnas vetenskapliga organisation Läkaresällskapet vill i sina nya riktlinjer utvidga möjligheten för svårt sjuka patienter att sövas ned och sova sig in i döden, så kallad palliativ sedering. Samtidigt innebär fackorganisationen Läkarförbundets nya riktlinjer större frihet för läkare att avbryta livsuppehållande behandling.

Barbro Westerholm (FP), ledamot i riksdagens socialutskott och tidigare ordförande för Sveriges pensionärsförbund, välkomnar att det nu finns en samsyn hos de båda organisationerna. Den senaste tidens debatt, inte minst efter det uppmärksammade fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus, har lett till att vårdpersonal blivit rädda för att ge den smärtlindrande vård som patienterna behöver, menar hon.

–Det är väldigt bra att professionen går ut nu med det här. Det finns en otydlighet i Socialstyrelsens gamla råd som har skapat en sådan osäkerhet och rädsla om vad man får och inte får göra, och en ångest hos patienterna om de kommer att få den hjälp de behöver. Att ligga med svåra smärtor och inte få hjälp med det är förskräckligt, vi ska inte behöva ha någon dödskamp.

Om den palliativa sederingen nu kommer att användas i högre utsträckning, som Läkaresällskapet föreslår, kan det innebära att debatten om dödshjälp ebbar ut, tror Barbro Westerholm.

–Tidigare menade vi att läkarassisterat självmord måste diskuteras, men det kan vi glömma om vi har den palliativa sederingen, då behövs inte det andra som diskuterats, säger hon.

Samtidigt påpekar hon att det råder brist på palliativa läkare och kräver en kraftig utbyggnad av utbildningen i palliativ medicin.

Kristdemokraterna är det parti som skarpast argumenterat mot dödshjälp, men socialminister Göran Hägglund är försiktig i sina kommentarer till Läkaresällskapets nya riktlinjer. Han säger sig välkomna en debatt om palliativ sedering och konstaterar att det är en metod som redan används – och som han också anser ska kunna användas.

–Det viktigaste är att behålla förtroendet för att svensk hälso- och sjukvård ska vara inriktad på att bota, lindra och trösta, säger han.

Samtidigt ser han svårigheter med hur ett regelverk ska kunna utformas.

–Den rimliga utgångspunkten är att det man gör inte syftar till att åstadkomma att livet släcks, utan att man gör den sista tiden så dräglig som möjligt. Sedan är det väldigt svårt att en person som är nedsövd och påverkad av starka läkemedel ska ta ställning till frågan om att leva vidare.

Dödshjälpsmotståndaren professor Barbro Beck-Friis anser att nedsövningsmetoden är okej om den syftar till att lindra lidandet, men att patienten då med jämna mellanrum måste göras kontaktbar och bekräfta om han vill sova vidare. Samtidigt oroas hon över utvecklingen.

–Reglerna tänjs ut mer och mer. Därför är det oerhört viktigt att målet är klart, en läkare ska inte döda utan tjäna livet. Varken förkorta eller förlänga det, men alltid lindra. Jag har sett många människor som när de blivit sjuka mer än gärna tagit emot alla insatser för att leva vidare, att livet har så mycket att ge även när man är svårt sjuk.

Dödshjälpsförespråkaren Gunnar Hagberg, läkare och ord- förande i föreningen Rätten till en värdig död, kallar Läkaresällskapets förslag för ett litet steg i rätt riktning, men ser det inte som tillräckligt.

–Det är för krångligt och tar för lång tid. Man måste kunna göra det på ett för den sjuke smidigare sätt, varför ska han behöva vakna upp hela tiden?