Ser människan en kulle så nog ska hon upp på den, till skillnad från kon, som går runt.

Jag vet, det är inte det enda som skiljer kossor och människor – vi har det där med antalet magar och en del andra grejer – men det illustrerar den mänskliga driften att göra mödosamma saker för att få nya perspektiv.

Ett extremt exempel är de halvgalningarna som vadar genom andras kvarlämnade bråte uppför Mount Everests sluttningar för att nå toppen. På frågan varför de nödvändigtvis ska upp dit ger de det klassiska svaret ”därför att berget ligger där”, vilket väl närmast motsvarar det kända nepalesiska ordspråket ”goddag, yxskaft”.

Om de åtminstone talat om utsikten! Det är väl den som gör mödan värd.

Här i Stockholm finns goda utsikter. Vi har några naturliga och några byggda höjdpunkter att ta oss upp på för att få vyer över den vackra staden. Fjällgatan ovanför Stadsgården är en känd gammal turisthylla och sedan 14 år går promenadstråket Monteliusvägen ovanför Söder Mälarstrand.

Som ett bevis på att inte heller stockholmarna och deras gäster någonsin kan bli mätta på nya utsiktspunkter har det på senare år kommit till (minst) ytterligare två sådana i huvudstaden. Den ena är toppen av Globen och den andra är ett tak på Hebbeska huset, en av Riddarholmens domstolsbyggnader.

Globen marknadsför sig som världens största sfäriska byggnad och den såg verkligen stor ut när den var ny. Jag minns att en arkitekturkritiker, Peder Alton tror jag, förklarade att vi snart skulle tröttna på den runda formen, att Globen ”saknade visuell slitstyrka”. Jag tyckte att det var en så elegant formulering att jag länge anammade den vidhängande åsikten också (språkets makt över tanken). Nu har jag ändrat mig och tycker att Globen är en trevlig referenspunkt i stadslandskapet. Den erbjuder dessutom, som sagt, själv numera något visuellt genom glasbubblan som tar 16 personer åt gången till toppen 130 meter över havet – i detta fall Hammarbyleden.

Väl däruppe slås man av hur svårt det är att känna igen sig. Perspektiv är förskjutna, avstånd uppätna, obekanta byggnader framsprungna. Det blir ett slags konstupplevelse.

Likaså med den guidade takvandringen på Riddarholmen, en av alla dessa upplevelser som erbjuds på den växande marknad som kallas ”events”. Taket ligger visserligen bara 40 meter ovanför Riddarfjärden, men perspektivförvandlingen är densamma. Däremot är höjdkänslan kraftigare än på Globen eftersom man går ute i friska vinden på smala metallspänger (härlig plural av spång, förresten!) iförd hjälm och säkerhetssele med vajer som löper längs spången.

Det är en svindlande upplevelse i alla bemärkelser, särskilt i betydelsen svindlande vackert, med den glittrande fjärden nedanför på ena sidan och Gamla stans fantastiska taklandskap på den andra.

Det är inte utan att jag ville sno några rader ur den där Lasse Dahlqvist-texten som Edvard Persson sjunger:

”Ja det är min liv och kniv/alla tiders perspektiv/när man ser det litegrann så här från ovan.”