När Al Gore kandiderade till president anlitade han Naomi Wolf som sin stylist. Feministen och författaren fick ta emot ett månadsarvode på 15000 dollar för att ge Gore råd som att bära sandfärgade kostymer i stället för marinblå.

Även om Naomi Wolf inte visade sig vara någon bra stylist visste Al Gore värdet av ett uttänkt klädkoncept. En vinnande stil kräver nämligen kontinuitet, en detalj eller färg som står ut och framförallt en stil som stämmer överens med det politiska budskapet vilket rättfärdigar debatten kring Mona Sahlins (S) röda lyxväska från Louis Vuitton. Kläder är kommunikation och stilen, modegraden och prisklassen en del av den politiska retoriken.

Kennedyklanen var först med att anställa en fotograf som på heltid förevigade familjens image. Fotografens bilder hjälpte till att skapa ikonstatus och familjens preppy stil är fortfarande den mest kopierade bland politiker och deras äkta hälft. Frankrikes första fru Carla Bruni-Sarkozy har exempelvis gått så långt att hon vid flera tillfällen försökt klä ut sig till Jackie Kennedy. En politisk klädsel ska dock inte kännas som en maskeradkostym vilket också förklarar varför Jimmy Åkessons (SD) Blekingedräkt mest av allt blev ett lustigt utspel.

I en tid när riksdagsdebatter sänds på tv är det viktigare än någonsin att sluta slappa och ta klädvalen på allvar. Nej, politiken ska inte reduceras till mode och mitt råd är inte att riksdagspolitiker ska börjar blogga om sina garderober. Det räcker med att skaffa sig en representativ klädstil som kommunicerar vad partiet står för.