1. Vilka i partistyrelsen tror du kommer att bli utbytta, och mot vilka?

2. I en Sifo-undersökning som Aftonbladet låtit göra visar det sig att den socialdemokrat som svenskarna har störst förtroende för är Thomas Bodström. Varför?

3. Vilken riktning kommer Socialdemokraternas politik att ta?

Jenny Madestam, Stockholms universitet:

1. Rent generellt om partistyrelsen har jag svårt att uttala mig. Men vad gäller Ibrahim Baylan och Thomas Östros tror jag det är ganska stor sannolikhet att de kommer få flytta på sig. Vilka de kan tänkas ersättas med har jag inga direkta tips om. Det finns ju många alternativa namn som florerar, en hel del yngre personer. Mona däremot kommer garanterat att avgå, det tror jag man kan vara fullständigt säker på. Det är snarare en tidsfråga och en fråga om vem som kan tänkas ta över. Mätningar visar ju att Tomas Bodström har stort förtroende, men jag undrar om han har tillräcklig förankring i socialdemokratin. Han har kommit in från sidan. Frågan är huruvida partiet ska satsa på en förankrad socialdemokratisk politiker eller en säljande person som uppskattas av väljare.

2. Han uppfattas som en icke-politiker på många sätt. Han kör sitt eget race och har en alternativ karriär, är lite medial och ganska tuff i sin framhållning. Det tror jag förklarar att han är populär.

3. Man måste hitta en ny politik som är anpassad till ett modernt samhälle. Ställa relevanta frågor som exempelvis hur man ska förena rättvisa och valfrihet, eller vad en arbetare i dag innebär. Den sociala strukturen har förändrats och människor har andra värderingar och lever på ett annat sätt i dag än den traditionella socialdemokratin har stått för. Det spiller över på vilken politik och vilka idéer man bör ha. Det kommer inte bli lätt att ta fram en ny politik, men det måste göras.

Mikael Gilljam, Göteborgs universitet:

1. Jag kan inte namnge en enda person. Däremot tror jag att man har öppnat upp för en stor föryngring, och jag skulle gissa att man byter ut alla över 50 år. Det är ingen tillfällighet att det är SSU som driver det här, det är deras sätt att flytta på de äldre. Sen när det kommer till partiledare har jag svårt att se att det finns några kandidater. Men om Mona Sahlin inte har något smart plan med att öppna upp på det här sättet tror jag att hon sitter väldigt löst. Historiskt sett har Socialdemokraterna haft svårt att göra upp med sina partiledare, tillskillnad från de borgliga vars partiledare ryker när de inte funkar. S har en annan tradition men jag tror att det finns ett tryck att bli av med Mona och det här är kanske ett sätt att göra sig av med den gamla partikulturen.

2. För att han är medial. Jag tror inte att han har tillräcklig förankring i partiet för att bli aktuell som partiledare, men jag vet inte.

3. Det finns många olika viljor inom S och man har talat om ”rosornas krig”. De finns de som tror att lösningen är att följa Moderaterna och ta upp kampen om mittenväljarna, medan andra krafter inom partiet drar åt vänster och vill prata mer om rättvisa. Vem som kommer ta hem segern vet jag inte, men jag tror inte det kommer gå att låta alla få vara med och bestämma, det tror jag på när jag ser det. När M förnyar sig är det Reinfeldt, Schlingmann och Borg som bestämmer. Räddningen för S skulle kunna vara att en kronprins eller kronprinsessa, en icke påtänkt person, träder fram som en Tony Blair och knyter till sig ett bunkergäng. Socialdemokraterna behöver en Reinfeldt och ett antal Schlingmann som gör om partiet, det är ingenting man gör på en öppen partikongress inför hela svenska folket.

Peter Esaiasson, Göteborgs universitet:

1. Jag har ingen aning. Det kan ingen som inte har insikt i partistyrelsen. Det som är ovanligt i den här processen är att sossarna vänder sig till partiledningen, när det mer självklara vore att gå till riksorganisationen. I många andra länder vänder man sig till parlamentsgruppen i ett sådant här läge. Det är ovanligt att en politisk ledare lämnar en sådan här sak så öppet som Sahlin gjort. Gillar man det kan man kalla det djärvt, gillar man det inte kan man kalla det mindre ansvarsfullt.

2. För att han är en av de få som är välkända. I någon mening pekar det också på att han är populär.

3. Ingen aning. För att svara på det måste man känna till hur styrkeförhållandena ser ut inom partiet. Leif Pagrotsky sa nyss att förra gången det krävdes förnyelse lyssnade man på partimedlemmarna, men att nu har de inte så många partimedlemmar så nu kanske de skulle lyssna på väljarna. Om man inte ens är klar över vem man ska lyssna på, då kan allt hända.