I dagens Aftonbladet anklagar Urban Ahlin (S) USA:s ambassadör Robert Silverman för att ägna sig åt önsketänk när han påstår att partiet bett om amerikansk pr-hjälp för att öka opinionsstödet för den svenska insatsen i Aghanistan.

Och att diplomatrapporter av den här typen blir fall för tolkning är enligt Sverker Gustavsson, professor i internationella relationer och diplomati vid Uppsala universitet och tidigare statssekreterade vid utbildningsdepartementet 1986-1991, inget nytt fenomen.

Ofta uppstår konflikten enligt Sverker Gustavsson på grund av att den typen av samtal som det refereras är av det informella slaget.

– Många gånger handlar det om kringsnack och mingel där det är lätt att prata lite till höger och vänster. Då är det naturligt att det lämnas utrymme för tolkningar, säger han.

Precis som Urban Ahlin säger tror Sverker Gustavsson att det i vissa fall kan röra sig om rent önsketänk från rapportörernas sida, även om han inte kan uttala sig i det specifika fallet.

Det är heller inte otänkbart att båda parter kan vilja framställa sig själv som betydelsefulla inför varandra och andra, och att man därmed anpassar verkligheten något, menar han.

– Det ligger väl i människans natur att man försöker få sig själv att framstå som lite märkvärdig. Både den som pratar med en person man anser vara viktig, och den som ska rapportera till sina överordnade, säger han.

Vet man i det tillfället att ingen kommer att få reda på det man säger känner man kanske att man kan försköna sanningen lite, gissar Sverker Gustavsson.

– Diplomatin bygger ju på att det som sägs är hemligt. Baksidan av det är ju att det kan vara tveksamt att veta vad som är sant av det skälet att det inte finns någon social kontroll, vilket i sin tur bevisar vikten av offentlighet.