Mycket riktigt hördes arga skrik ute på Skatudden, där Finlands utrikesministerium ligger. Vad är detta?!
KOLUMNISTER
måndag

Lars Berge

TISDAG

Clemens
Poellinger Susanna Popova Susen Schultz
ONSDAG

Zanyar Adami Richard Swartz

torsdag Cordelia Edvardson Lars Ryding

FreDAG

Anna Larsson
Lördag

Karin Thunberg

Söndag

Rolf Gustavsson
9 Kommentera kolumnen på svd.se/kolumnister
Göran Perssons utnämning av centerpartisten Anders Ljunggren till andreman vid den svenska ambassaden i Helsingfors är ännu ett exempel på vilken lekboll UD blivit i statsministerns händer. Han dribblar med de diplomatiska tillsättningarna efter eget huvud. Ibland blir det bra, ibland blir det som denna gången - en riktig slaskpassning. Resultatet är att vår ambassad i Helsingfors kan komma att ha en styrning av i princip sovjetisk modell och att vi trampat finländarna på tårna.
De nordiska grannländerna är av tradition och av goda skäl tunga diplomatposter i betydelsen att dit skickas väl och rätt meriterat folk.
Ambassadörsposterna i Oslo, Helsingfors och Köpenhamn kan vara krönet på en bra karriär. Finland är viktigt för Sverige: tänk bara på alla de historiska, kulturella och personella banden, den sammankopplade ekonomin, den finländska fingerfärdigheten i EU-frågor ... Därtill kommer en viktig nutidspolitisk faktor: ingen har en nyktrare syn på Ryssland än finländarna. Deras analyser behöver vi lyssna till.

I höst har det varit aktuellt med byte på posten i Helsingfors efter att den normala fyraårsperioden gått ut för den nuvarande ambassadören Ulf Hjertonsson, vars meriter ingen ifrågasatt. Han blir nu generalkonsul i New York. Regeringen, läs Persson, har då till Helsingforsambassadör utsett Eva Walder Brundin, chef för UD:s Asienenhet, som aldrig sysslat med nordiska frågor och vars senaste utlandsplacering som ambassadör i Singapore väger lätt på den internationella CD-vågen. Mycket riktigt hördes arga skrik ute på Skatudden i Helsingfors, där Finlands utrikesministerium ligger: Vad är detta?! I en
värld där rang och protokoll är viktigt betraktades utnämningen som en oväntad örfil. Det har ingenting alls att göra med att Walder Brundin är kvinna eller om hon är allmänt sett duglig. Hennes meriter är fel i sammanhanget. Utnämningen är en ensidig svensk devalvering av den diplomatiska valutakursen i ambassadörsutbytet med ett viktigt grannland.

Anders Ljunggren däremot är i högsta grad kvalificerad. Han är generalsekreterare för Föreningen Norden, har sysslat med nordiska frågor i massor av år dessförinnan och har ett genuint och djupt intresse för Finland. Ska han externrekryteras till den svenska ambassaden vid Salutorget i Helsingfors så är det som ambassadör, inte andreman (minister). Ljunggren har redan massor med kontakter i finländsk förvaltning och partiväsende samt kan spela den svenska byråkratiorgeln med alla tio fingrar. Han har statsminister Perssons öra. Kan man tänka sig en bättre kontaktförmedlare mellan länderna? I praktiken kommer andremannen Ljunggren att vara den dominerande på
ambassaden medan ambassadören Walder Brundin riskerar att få ägna sig åt den formella fasaden, sånt passar inte den litet buttre Ljunggren. Så brukade sovjetiska ambassader vara organiserade.

Kan det vara så att de finländska protesterna, helt ohörbara för utomstående förstås, blev så starka att Göran Persson skickade Ljunggren som försoningsgest? Jästen efter brödet blev det under alla förhållanden och ännu en klimp i den soppa som UD är just nu.